Musikalfilm med mörka toner
Regissören Tim Burton och skådespelaren Johnny Depp vid presentationen av thrillermusicalen Sweeney Todd i Paris i januari. Nu släpps den på dvd. (Foto: AFP)


  • Titel: Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street
  • Produktionsår: 2007
  • Produktionsland: USA/Storbritannien
  • Regi: Tim Burton
  • Medverkande: Johnny Depp, Helena Bonham Carter, Alan Rickman, Sacha Baron Cohen m fl.
  • Kommer ut: 080723

När man pratar om Tim Burton, påtalar man oftast hans mörka stil i filmer som ”Batman” (USA/Storbrittannien, 1989), ”Edward Scissorhands”(USA, 1990) och ”Sleepy Hollow” (USA/Tyskland, 1999). Då känns det ju ganska knasigt när man får höra att han gjort en musikalfilm, som ju ”Sweeney Todd” är. Och visst blir det lite Burton-knasigt, men hans stil passar faktiskt perfekt för Sweeny Todd.

Anledningen till att hans stil passar så bra för ”Sweeney Todd”, är att filmen handlar om en hämndlysten barberare, som kombinerar sin vanliga verksamhet med bageriet på våningen under; han skär halsen av sina kunder och bageriet gör sedan pajer på dem i(sic!). Kort sagt: en berättelse som passar Burton som handen i handsken.

Som sig bör i en musikal bjuds vi på många sångnummer, dock med en, i sann Burtonanda, mycket mörkare ton. Som vanligt har Burton lagt ner mycket energi på scenografi, foto och smink. Detta har resulterat i en film, som trots sin dystra berättelse, är väldigt vacker.

Skådespelarna har Burton valt med omsorg. Som i så många andra av hans filmer, ser vi Johnny Depp och Helena Bonham Carter i två av filmens viktigaste roller. Och de vet, som alla som sett Burton tidigare filmer vet, hur Burton vill ha det. Ett lite oväntat drag är dock att vi ser Sacha Baron Cohen i en av filmens större roller. Cohen är mer känd under sina alter egon Ali G och Borat, som båda fått egna, omåttligt populära, filmer. Här har han dock fått en ”riktig” roll, som Sweeney Todds konkurrent. Jag blev glatt överraskad när jag märkte att han faktiskt funkade i en ”normal” film. I den huvudsakliga skurkrollen ser vi Alan Rickman, som ju vet hur en skurk ska spelas; han står för två av filmhistoriens mest minnesvärda skurkporträtt: Hans Gruber i ”Die Hard” (John McTiernan, USA, 1988) och Severus Snape i Harry Potterfilmerna.

I slutet går det från värre till värst för filmens alla karaktärer. Hade filmen inte varit baserad på tidigare verk, och hade det inte varit Burton som satt i regissörsstolen, hade jag sagt att regissören måste ha fått ett mentalt sammanbrott. Men som det är nu, slutar filmen som den bör sluta, det vill säga på ett högst omusikalfilmaktigt vis.