Minnen av uppväxt värdiga Nobel


Få bilder kan fånga mig så starkt som gamla svartvita av kända trakter. Att se hur barndomsorten såg ut innan vägen drogs om, snabbköpet byggdes, och alla små butiker som fanns, det ger en aning om tidens verkan i våra liv.

En som också fångats med av sin stads förflutna och dess bilder är årets Nobelpristagare i litteratur, Orhan Pamuk. I ”Istanbul, minnen av en stad” får vi följa Orhan Pamuks uppväxt parallellt med stadens utveckling, båda genomsyrade av den särskilda typ av melankoli, ”hüsün” som är en lika självklar del av stadsbilden som dess gistna träbyggnader och Bosporen, vid vilken staden och författarens strandat.

Pamuk bor som vuxen kvar i samma hus som han växte upp i, och skriver ”… mitt eget skapande kräver att jag stannar i samma stad, på samma gata, i samma hus, betraktar samma utsikt. Istanbuls öde är mitt eget öde: denna stad har gjort mig till den jag är, jag hör i hop med den.”

Den stad han identifierar sig med beskriver han: ”För mig har det alltid varit en stad av ruiner och melankoli över det förlorade imperiet.”

Personligen förlorar han inget imperium men väl en ungdomskärlek, vars far inte tyckte han var ett passande parti, med tanke på de framskridna konstnärsdrömmar han närde.

Förlusten av kärleken och en serie gräl om konstnärsplanerna med sin mor, ofta följda av nattliga promenader i staden, leder fram till den inte överraskande men synnerligen förlösande slutrepliken: ”Jag ska inte bli konstnär,” sade jag. ”Jag ska bli författare.”

Ett val vars klokhet på söndag bekräftas med ett innehållsrikt kuvert ur kungens hand.

Pamuks melankoliskt flytande text, stöds av de minst lika betydelsefulla svartvita fotografierna från Istanbuls 1900-tal. Många av dem tagna av istanbullun Ara Güler.

Boken är sammanfattningsvis en bra ingång till något så sällsynt som en redan innan utnämningen populär Nobelpristagare.