Minnen av Pekingbornas nyårsfirande
Här tänds ett snöre med smällare på en gata i Peking under det kinesiska nyåret (Foto: Peter Parks / AFP)


Berättelsens jag är Yanjing Bazi en man som föddes i början på 1950-talet. Han berättar sina minnen från nyårsfirandet i Peking på den tiden han var barn.

När jag var barn skulle vi barn ta på oss helt nya kläder och skor innan middagen på nyårsaftonen. Det vankades många godsaker vid nyåret och det gjorde att barnen alltid såg fram emot det nya året långt innan året var till ända, enligt den gamla kinesiska månkalendern.

På den tiden fanns det endast få sorters smällare, främst små smällare. Smällarna satt på ett snöre som ett pärlband och när man tände den nedersta kom den att tända nästa och så vidare. Det blev ett fasligt smattrande. De flesta familjer köpte bara ett pärlband av de små smällare till sina barn, ibland bara en halv längd. Men ingen av barnen smällde av sina smällare på en enda gång.

Så snart nyårsaftonens middagen var avklarad var det fritt fram för barnen att springa ut på gårdarna eller ut i gränderna för att smälla en smällare. Den togs loss från snöret och kastades upp i luften, sedan följde den ena efter den andra. De djärvaste barnen höll i yttersta änden på smällaren och lät den smälla med utsträckta armar. ”Pang” sa det, med ett högt och skarpt ljud. Men vi kunde inte smälla smällare hela tiden. Vi var tvungna att spara en del av dem till senare.

Barnen brukade också springa runt med papperslyktor som hade ett brinnande ljus i mitten. Lyktorna fanns i olika storlekar och i röda, gröna, gula eller andra färger. Formen på lyktan kunde vara rund, oval, eller i form av små djur. En del av barnen lekte med sina lyktor kurragömma eller krigslekar på gården. Vilken lycka det var!

Men det inträffade ibland en del missöden. I det östra huset bodde en liten pojke med stort huvud och en liten kropp. När vi lekte ramlade han pladask med ansiktet i backen, eftersom han inte var uppmärksam på var han satte sina fötter. Inte nog med att hans lykta brann upp, hans nya kläder blev även sönderrivna. Vad han grät! Det var lätt att föreställa sig att han inte skulle ha någon vidare tur resten av det nya året.


Det ångar ordentligt när de små degknytena med fläskkött och grönsaker ångkokas (Foto: Stephen Shaver / AFP)

Det ångar ordentligt när de små degknytena med fläskkött och grönsaker ångkokas (Foto: Stephen Shaver / AFP)

Enligt traditionen på nyårsaftonen skulle man vara uppe till efter midnatt för att säga adjö till det gamla året ut och välkomna det nya. Mitt i natten började familjerna att tillsammans göra dumplings. Eftersom barnen inte kunde hjälpa till fördrev de tiden med att äta jordnötter och knäcka solrosfröna. De äldre gjorde sig en kanna Jasmine-te och alla skulle småprata med varandra.

Nästa morgon var husets golv täckta av skal från jordnötterna och solrosfröna. När barnen skulle sopa upp skalen tillät inte föräldrarna det utan såg till att de sopades in i ett av rummets hörn. Skalen fick inte bärs ut. Det sades att ta ut skräp på det kinesiska nyåret skulle leda till ekonomiska förluster.

Alla skulle gå upp tidigt på nyårsdagen. När barn såg äldre människor på gatan var de tvungna att säga en nyårshälsning till dem. På den tiden hade vi inte pengar att lägga i röda paket. De flesta grannar gav varandra dumplings. Efter några rundor med sådana utbyten, visste till slut ingen vems dumplings som var de godaste.

Ett ”måste” under det nya året var att besöka släktingar. Oftast var barnen inte så förtjusta i att gå till andra människors hem. Men det fanns något som drog, det erbjöds godis, jordnötter och solrosfrön.

För att tillönska de äldre ett Gott Nytt År, förbereddes en kartong med finare bakverk. På den tiden fanns det få sorters bakverk i Peking. Förutom de extravaganta smördegsbakelserna, fanns det bara sockerkakor, valnötskakor, en manchuiska friterad och kanderad kaka och klibbiga riskakor.

Butiksbiträdena lade ner bakverken i en rektangulär kartong, satte på locket och lade ett rosa papper på kartongens ovansida som sedan fästes med papperssnören runt kartongen. Det här blev då en gåva av högsta kvalitet.

Efter nyårets femte dag var de vuxna tvungna att gå tillbaka till arbetet. När det gäller Lyktfestival är mitt minne sådant att det verkar som den aldrig inträffade. Kina blev senare ett land i kaos där människor slogs som hundar. Den katastrofen, som den Stora kulturrevolutionen var, varade i tio år, mellan 1966 och 1976. När tempelmarknaderna senare kom tillbaka, var det bara till formen, inte i dess sanna anda.

När barnen nuförtiden firar det kinesiska nyåret innebär det ingenting annat än att få ett par röda paket. När jag häromdagen berättade för min dotter några intressanta berättelser om hur det kinesiska nyåret firades i min barndom, frågade hon mig oskyldigt:

– Pappa, när kommer jag att kunna fira den sortens nyårsfirande som du beskrev?