Det är i slutet av november. Regnet öser ned på oss båda. Hon sitter alldeles stilla under paraplyet medan jag står lika tyst bredvid i min poncho. Bilarna kör konstant förbi och passagerarna tittar nyfiket på oss men nästan inga gående passerar. Regnet droppar och mina vader är kalla och våta av allt droppande från min poncho. Vi har kanske varit här i över en timme. I dag är det min dag. En gång i veckan står jag här i några timmar tillsammans med ”henne”. Men hon är här så gott som varje dag. Så har det varit i snart två år.
Oj då, en ung man böjer sig ned och tittar under paraplyet med ett leende och tittar på henne. Jag går fram och ger honom en informationslapp som snabb blir våt och säger att hon inte kan prata svenska. Jo då, han har sett henne många gånger där och undrar vad han kan göra. Han vill göra något men vet inte hur. ”Berätta för alla du möter och känner om vad du vet. Låt människorna veta sanningen. Låt informationen spridas.” Den unge mannen verkade gladare när han gick, regndränkt till kroppen men varmare i anden.
Hon var där redan när jag kom. Hon stod stilla bredvid shoppingvagnen som hon hämtat, men ingen banderoll syntes till. När vinden blåser kallt har hon svårigheter att få upp banderollen. Jag hade själv problem att få upp den redan genomblöta och tunga banderollen mellan pinnarna. Under tiden tänkte jag på hur hon klarar alla andra dagar när hon är där ensam.
Två dagar i veckan kommer 80-årige Artur till platsen och dessa dagar sätter han upp banderollen. Men vintern närmar sig och då klarar inte hans kalla händer (gammal yrkesskada från tiden till sjöss) att knyta snörena. Han kommer dit för att stödja hennes envisa kamp för rättvisa och frihet.
Vem är hon? Hon är 70-åriga Jia Yi från Kina. I omgångar sattes hon i hjärntvättsskolor av det kinesiska kommunistpartiet (KKP). Deras motiv var att få henne att sluta leva efter principen ”sanning, godhet, tålamod” som Falun Gong-utövare världen över lever efter. Sedan hennes man dött av sorg och vanmakt över att han inte kunde hjälpa sin åldrande fru undan KKP:s grymma behandling, flydde hon och fick asyl i Sverige.
Nu är hon i trygghet och man skulle kunna tro att hon nu kan leva i större bekvämlighet, men nej! Hon går dit varje dag i såväl sommarhetta som vinterkyla, regn eller snörusk (så länge hennes fötter bär henne).
Platsen hon går till är belägen framför det kinesiska konsulatet i Göteborg och banderollen som hängs upp har ett budskap om grymma människorättsbrott som pågår i Kina under KKP:s styre. ”Koncentrationsläger avslöjat i Kina – Falun Gong utövare mördas för illegal organhandel”. Hennes önskan? Att hjälpa alla kineser som lever under KKP:s terrorvälde!
Min 70-åriga mamma skulle aldrig komma på tanken att stå där under obekväma förhållanden om så bara en futtig halvtimme för några okända människors öden i Kina. Missförstå mig inte! Jag tror inte min mamma är en dålig människa, men likgiltighet kan drabba en lika illa som en sjukdom. Jag kan bara hoppas Jia Yis beslutsamhet smittar av sig till mig och sitter i långt efter min 70-årsdag…
