Mer kvicksilver i kuperade hyggen
Hyggen i kuperad terräng har relativt sett större utförsel av metylkvicksilver än hyggen i flack terräng, visar Rose-Marie Kronberg i sin avhandling. (Foto Axel Bergsten)


Mängden kvicksilver ökar betydligt mer i kuperad terräng jämfört med i flacka områden, och exporten av metylkvicksilver fördubblas på hög höjd. Det visar Rose-Marie Kronberg från Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, i sin nya avhandling.

Metylkvicksilver (MeHg) är en kemisk metallorganisk förening, som består av väte, kol och kvicksilver.  Den producerades förr både direkt och som en biprodukt vid framställning av olika industriella processer.

Metylkvicksilver kan också bildas i olika vattensystem och lagras sedan genom näringskedjan, via bakterier, plankton och ryggradslösa djur, för att sedan ta sig vidare till växtätande fiskar och rovfiskar. För vart steg i näringskedjan ökar koncentrationen av MeHg i organismerna.

Metylering av kvicksilver inträffar främst i syrefria miljöer och det gör att MeHg bildas i våtmarker. I Rose-Marie Kronbergs avhandling ”The Boreal Journey of Methyl Mercury: From Forest Harvest to Black Alder Swamps” framgår det att hyggen kan öka metyleringen och utförseln av MeHg, särskilt i kuperade områden.

– Exporten i flacka områden med mer våtmarker är väldigt hög redan innan kalavverkning. Men exporten av MeHg ökar mycket mer i kuperade områden jämfört med i flacka områden, säger Rose-Marie Kronberg, SLU.

Efter en kalhuggning blir marken mer vattenmättad om man jämför med beskogad mark och det resulterar i en syrefattig miljö som i sin tur kan starta processen. Det största orsaken till ökningen av MeHg i jorden efter en avverkning är sulfatreducerande bakterier och metanproducenter.

– Metylkvicksilver kan påverka djurlivet, till exempel fåglar som äter fisk, men det är främst påverkan på oss människor som uppmärksammas. MeHg är ett nervgift som påverkar främst foster och barn, säger Rose-Marie.

Det mest kända fallen är Chisso Corporations kemiska industrier i Minimata och Niigata i Japan, som under 50- och 60-talet släppte ut MeHg i havsvikar. Därifrån vandrade den uppåt i näringskedjan, från alger och skaldjur och sedan vidare till fisk och däggdjur innan det nådde människan. Tusentals människor och djur insjuknade i den så kallade Minimatasjukan – en sjukdom som orsakade domningar i händer och fötter, allmän muskelsvaghet, nedsatt syn och hörsel samt svårigheter att artikulera ord. I extrema fall leder det till psykisk störning, förlamning, koma och död.

Klibbalkärr är dock en sorts våtmark som har visat sig ha en positiv effekt för att förhindra MeHg. De ligger ofta nedströms och skulle därför kunna motverka effekten av metylkvicksilverproducerande miljöer och verka som en skyddande buffertzon mot sjöar och vattendrag enligt Rose-Marie Kronberg.

– Klibbalkärr bryter ner metylkvicksilver i jorden, och det är en kombination av abiotisk och biotisk demetylering, det vill säga nedbrytning av metylkvicksilver, säger Rose-Marie.

I dag är slutavverkning den vanligaste sättet att skörda skog och det gäller inte bara Skandinavien, utan  även i stora delar av Kanada och Ryssland. Det finns emellertid en hel del förbättringar man kan göra för att minska spridandet av metylkvicksilver.

– I skogsbruket kan man tänka på att rejäla buffertzoner mot vattendrag och diken är väldigt viktigt, samt att inte köra i bäckar eller göra körspår som leder ner till vattendrag, säger Rose-Marie.

Riksdagen har som ett miljömål att återskapa viktiga funktioner i landskapet, så som ökad biodiversitet och bättre vattenkvalitet, vilket görs genom våtmarksrestaurering.

Rose-Marie Kronbergs föreslår att man vid våtmarksrestaurering behåller och återställer tidigare dikade klibbalkärr, som då skulle kunna fungera som nedbrytningszoner för metylkvicksilver och på så sätt skydda sjöar och vattendrag mot ökade halter av det här giftiga ämnet.