Mediemanipulering fortfarande utbrett i Kina
Ett stort antal Falun Gong-utövare samlades utanför centralregeringens huvudbyggnad i Peking den 25 april 1999, vilket föranledde en propagandakampanj i media. (Epoch Times)


Om man hänvisar till ”Zhongnanhai-händelsen” den 25 april 1999 blir det nog oftast en frågande blick och en axelryckning från de flesta. Men för Falun Gong-utövare och Kina-bevakare är det ett av det mest betydelsefulla datumen det senaste årtiondet, eftersom det var då som den förre kommunistledaren Jiang Zemin bestämde sig för att krossa det omfattande populära andliga fenomenet som svepte över landet.

I och med Jiang Zemins beslut att ge sig på och utplåna Falun Gong började den mest omfattande och intensivaste propagandakampanj i media sedan Maos kulturrevolution. Under de följande åren hittade den statskontrollerade median i Kina på alltmer bisarra historier för att försöka demonisera Falun Gong-utövare i befolkningens sinnen. De utländska journalister som försökte komma åt sanningen eller skriva någonting som avvek från partiets linje riskerade som bäst ett otrevligt samtal med hot från myndigheterna, och som värst utvisning ur landet. Kinesiska ledare är ständig nervösa då någon stor grupp samlar sig på en plats, trots det faktum att konstitutionen teoretiskt tillåter samlingsfrihet. Premiärminister Zhu Rongji träffade representanter från uppskattningsvis 10 000 till 18 000 Falun Gong-utövare som hade samlats runt Zhongnanhais regeringsbyggnad, lyssnade på deras missnöje och lovade att de utövare som arresterats i Tianjin skulle frisläppas.

Folksamlingen skingrade sig tyst, men det var inte tillräckligt för ordförande Jiang som skrev ett brev där han förtalade Falun Gong och ställde frågan huruvida det fanns ”en hjärna bakom [inifrån partiet] som konspirerade och styrde bakom scenen.” Han klargjorde att han inte skulle tolerera ”…en social grupp med partimedlemmar, kadrar, intellektuella såväl som militär personal, arbetare och bönder,” som inte var under direkt partikontroll. Jiang slog avundsjukt vakt över sin personliga makt och satte igång den storskaliga förföljelsen av Falun Gong – mot politbyråns önskningar och utan något verkligt bevis om att ”gruppen” på något sätt var ett hot.

Över hela världen kunde man se CNN:s reportage där en talesperson för kommunistregimens media sade hur demonstrationen hade varit extremt störande och ”blockerat trafiken”, samtidigt som det som visades på film fullständigt gjorde en parodi av personens påståenden. Man gjorde en stor sak av det faktum att ”protesterarna” hade ”omringat” regimens huvudkvarter.

Kommunistpartiets mediakampanj intensifierade så mycket under de kommande månaderna att utländsk nyhetsmedia började repetera mycket av desinformationen om Falun Gong, framför allt för att det i början inte fanns någon annan källa till information.

Under de senaste åren har den internationella mediabevakarna Reportrar utan gränser publicerat återkommande rapporter som ”skäller ut” den kinesiska kommunistregimens kontroll av alla former av traditionell media såväl som internet. Situationen blev framsidesnyheter runt om i världen genom avslöjandet om mörkläggningen av SARS, och regimen lovade mer öppenhet i framtiden.

För att säkra olympiaden i Peking 2008 lovade det kinesiska kommunistpartiet (KKP) den Internationella olympiska kommittén (IOC) att internationella journalister skulle vara fria att rapportera utan restriktioner under OS. Fram tills idag har man förra december utfärdat ett dekret från premiärministern Wen Jiabaos kontor som uppenbarligen garanterar utländska journalister friheten att resa överallt och rapportera om allting utan att bli hindrade av myndigheterna.

I Kina är offentliggörandet av en föreskrift en sak, men att genomföra föreskriften i praktiken är självklart en helt annan fråga.

Utländska journalister som vill besöka Tibet eller Xinjiang måste fortfarande ansöka om speciellt tillstånd. Att söka tillstånd för att rapportera om demokratiaktivister, människorättsadvokater, Falun Gong eller olagliga organtransplantationer – det kan man bara glömma.

Ett filmteam från BBC som ville göra en skildring av ett upplopp i Hunanprovinsen kom till staden Zhushan, men blev direkt utkastade av myndigheterna. Det sitter dessutom fortfarande ett antal kinesiska journalister för utländska tidningar i fängelse för att de försökt rapportera om förbjudna ämnen.

Antag att OS inleds (det finns en växande rörelser för en bojkott utifrån frågan om mänskliga rättigheter), då kommer Kina att översvämmas av utländska journalister och en betydande del av dem vill sannolikt rapportera om andra saker än sport.

Även i sportens värld finns det mycket att skildra som avslöjar kommunistregimens ständigt uppvisade hänsynslösa brist på medkänsla. Det finns sedan tidigare en växande oro över de omänskliga träningsmetoder som används på uppåtsträvande idrottsutövare, så unga som fem år. Det kan inte ses som annat än en omfattande systematisk barnmisshandel. De senaste åren har det uppmärksammats att droger förekommer bland kinesiska idrottsutövare, vilket tränarna oftast ligger bakom.

Chefen för den Allmänna säkerhetsbyrån Zhou Yongkang, har nyligen meddelat att polisen måste ”slå hårt mot fientliga krafter både inom och utanför landet, för att värna om politisk och social stabilitet.” En sådan policy verkar knappast vara i linje med den olympiska andan, men regimen är uppmärksam på den sydkoreanska erfarenheten som gjordes 1988.

Innan OS i Seoul bidrog en serie demokratidemonstrationer på gatorna till att militärdiktaturen föll i Sydkorea. Många skulle vilja se en liknande utveckling i Kina, men man kan vara säker på att KKP kommer att göra allt i sin makt för att det inte skall ske.

Översatt från: http://en.epochtimes.com/news/7-4-22/54411.html