• Produktionsår: 2009

• Produktionsland: USA

• Originaltitel: Ghosts of Girlfriends Past

• Regi: Mark Waters

• Medverkande: Matthew McConaughey, Jennifer Garner, Michael Douglas, Breckin Meyer, Lacey Chabert m fl.

• Kommer ut: 090930

Charmknutten Matthew McConaughey medverkar här i sin femtielfte romantiska komedi. Han spelar Connor Mead, en självgod ungkarl som avverkar kvinnor på löpande band. Men så, dagen före hans brors bröllop, får han besök av sin farbror Waynes (Douglas) spöke, som talar om för honom att det är dags för bättring.

Denna romantiska komedis berättelse är alltså baserad på Charles Dickens’ “En julsaga”. Precis som Ebenezer Scrooge får Connor besök av tre spöken som visar honom hans förflutna, hans samtid och hans framtid. Men eftersom detta är en romantisk komedi, fokuserar hans “spöken” på hur hans beteende har påverkat hans och andras kärleksliv. Och eftersom detta är en romantisk komedi, är Connor Mead inte en bitter ensam gammal man, utan en supercharmig kvinnokarl. Kort sagt: Skaparna av denna film utgår från en historia som skrevs av en av de senaste 200 årens mest hyllade författare för att sedan ta bort alla de aspekter som gjorde originalet så bra.

Jag tycker det är skamligt hur McConaugheys karriär har utvecklats. Han inledde sin karriär med den blytunga “Lone Star” (John Sayles, USA, 1996). Han fortsatte redan samma år med ytterligare en tung roll i “Juryn” (“A Time to Kill”, Joel Schumacher, USA, 1996) och året därpå medverkande han i Steven Spielbergs “Amistad” (USA, 1997). Trots att jag var så ung när jag såg dessa filmer, tyckte jag att detta var en skådespelare vars namn var värt att lägga på minnet. På senare år har han dock för det mesta valt att göra filmer där han bara behöver vara snygg. Visst får man sig en rejäl dos av hans sydstatscharm även i denna film, men jag föredrar att se honom göra lite tyngre roller. För jag vet ju att han kan.

Det är dock en riktig fröjd att se Douglas spela Connors förebild, farbror Wayne. Douglas tillför något som är väldigt ovanligt för en romantisk komedi; han är rolig. Visst är även farbror Wayne självgod, men Douglas gör det med glimten i ögat, vilket gör att i alla fall jag sitter och väntar på att han ska glida in i bildrutan igen. En av filmens bästa scener är när han ska visa en ung Connor hur man raggar. Han glider fram till ett sällskap damer och säger något till en av dem och får snart en örfil så att hans ansikte vrids mot den unge Connor. Douglas leende när han får denna örfil är helt oslagbart.

Precis som de flesta romantiska komedier, bjuder denna film inte på några överraskningar; om originalitet skulle vara vatten, är denna film lika torr som Atacamaöknen. Men McConaughey är sedvanligt charmig, så gillar man honom kommer man inte att bli besviken. Och Douglas är, som sagt, en fröjd att se för oss som gillar komiska inslag i våra komedier.