Marsch genom Kanada sätter fokus på mördade kvinnor
C.J. Julien sjunger och trummar utanför domstolen i New Westminister under seriemördarens Robert Picktons rättegång i januari 2007. Picton befanns skyldig på sex åtalspunkter för mord av andra graden på kvinnor som försvunnit från Vancouvers östra centrum. (Foto: Don MacKinnon/AFP/Getty)


En marsch över Kanada för att öka uppmärksamheten om de döda och försvunna kvinnliga urinnevånarna organiseras av en grupp i Vancouver. Ett av målen är att försäkra sig om en offentlig undersökning i en långvarig tvistefråga.

”Gå för rättvisa” lämnar Vancouver den 21 juni, ursprungsbefolkningens nationaldag, och förväntas komma till Ottawa samtidigt med parlamentets öppnande den 15 september.

Dödandet och försvinnandet av kvinnliga urinvånare i Kanada har pågått i mer än fyrtio år. Några har blivit mördade, några saknas och andra antas vara döda. Några verkar ha försvunnit i tomma intet.

Gladys Radek, marschens organisatör, säger att 80 procent av de 3 000 saknade kvinnorna i Kanada är urinvånare. Radeks systerdotter, 22-åriga Tamara Chipman, försvann på Highway 16 – den ökända ”Tårarnas motorväg” i norra British Columbia – år 2006.

RCMP (Kanadas federala polis) uppger att antalet försvunna kvinnor utmed Highway 16 fördubblades från 9 till 18 stycken till och med oktober förra året. Enligt Amnestys beräkningar har minst 32 kvinnor försvunnit medan Radek i en egen undersökning har kommit fram till 44 stycken.

Alla är kvinnliga urinnevånare med undantag av en kvinna, och First Nations ledare sätter tro till att detta faktum skulle uppmärksammas mer av utredarna

I februari 2006 tillbakavisade generaladvokaten i British Columbia att fallet gavs mindre prioritet på grund av att de flesta offren var urinnevånare. Det är ingen tröst för Radek.

– Seriemördare riktar in sig på våra kvinnor över hela landet. Polisen, det juridiska systemet och alla nivåer inom regeringen misslyckas att försvara oss som kanadensiska medborgare, säger hon.

En del av de försvunna och mördade kvinnorna var drogberoende prostituerade som kämpade för att överleva i några av de sjaskigaste områdena Kanada, några hade arbeten eller studerade på universitet, säger Radek

– Allt det här är en stor förenkling och det är inte rätt att säga att alla var drogberoende. Jag tycker att det är fel att folk antar detta på grund av att de var First Nations (urinnevånare).

1996 visade chockerande statlig statistik att antalet kvinnliga urinnevånare var mer än fem gånger representerade i dödligt våld än andra kvinnogrupper i Kanada.

Neegann Aaswaakshin, samhällsutvecklingskoordinator för ”andliga systrar”, ett initiativ av Native Women’s Association of Canada, säger att situationen är nu på en kritisk nivå och fattigdomen är en stor del av problemet.

De ”andliga systrarna” ger många workshops och hoppas på mer handling i fallen med de saknade kvinnorna, säger hon.

I kurserna ges utbildning och medvetenhet om rättssamhället och det höga antalet saknade och mördade kvinnor från ursprungsbefolkningen, för att fånga deras uppmärksamhet så att de förstår allvaret i den kritiska situationen.

Under loppet av fyra dagar förra året rapporterades sju nya fall med försvunna kvinnor från ursprungsbefolkningen. Några var tonåringar, alla var under trettio år.

Amnesty Internationals rapport för 2004 hänvisar till en historia fylld av politiska beslut som rivit upp ursprungsbefolkningens familjer och samhällen och som slutligen drivit en stor andel av urinnevånarnas kvinnor till extrem fattigdom, hemlöshet och prostitution.

Dessa kvinnors sårbarhet har i sin tur utnyttjats av ”inhemska och icke inhemska män till att begå extremt brutala handlingar mot dem”, fastslår rapporten.

Aawaakshin säger att ”den rasistiska attityden i rättssamhället” inte hjälper saken.

Joyce Green, en professor i politisk vetenskap vid Universitetet i Regina, instämmer:

– Det här är verklighetens rasism. Det innebär att institutioner är mindre benägna att ta problemet med de kvinnliga urinnevånarna på allvar.

– Tills vi kan hantera en nedärvd och pågående rasism tror jag inte att vi kommer speciellt långt med hanteringen av de trauman som de infödda kvinnorna genomgår, säger Green.

Pierre Lamaitre, talesman för RCMP i British Columbia och för Operationsgruppen för saknade kvinnor, instämmer att utredningen har gått sakta i Highway 16-fallen men han förnekar att rasismen är orsak till det.

– Ingenting kan vara mera felaktigt. Det här handlar inte om ras, inte heller om kön. Det handlar om människor som dödats eller försvunnit och som troligtvis utsatts för brott, och det är inte någonting som vi tar avstånd från.

Lemaitre, som nyligen hade ett möte med de saknade kvinnornas familjer, säger att geografin i området är ett problem, plus att polisen nationellt delar resurserna i fallen med de saknade kvinnorna.

Tack vare Kare-projektet, en gemensam specialgrupp sammansatt av RCMP och Edmonton polisen, arresterades den 40-årige Thomas Svekla 2006 misstänkt för mord på två kvinnor i Edmontonområdet. Nyligen fanns Svekla skyldig till att ha dödat Theresa Innes, 36, men inte 19-åriga Rachel Quinney.

Dock fortsätter sökandet efter en eller flera seriemördare som misstänks ha mördat fler än 70 kvinnor, vars kroppar har hittats i Edmontonområdet. Många av kvinnorna tillhörde ursprungsbefolkningen och de flesta arbetade inom sexhandeln.

Omkring 100 människor finns med vid marschstarten mellan Vancouver till Ottawa, men fler förväntas att komma till under vägen. En samling kommer att ske på Parliament Hill den 15 september.

Rose Henry från Victoria, frivilligarbetare för hemlösa kvinnor, tänker vara med i marschen ”för att komma ihåg kvinnorna från Victoria som mystiskt försvunnit” de senaste åren.

Henry var själv nästan en i statistiken. Hon attackerades och lämnades för att dö i ett upplag i Alberta för 26 års sedan, naken i 36 graders kyla.

– Marschen är också en del av min läkningsprocess, säger Henry.

För ytterligare information om marschen och underskrift av petitionen besök: www.walk4justice.piczo.com.