En titt på pressfriheten runt om i världen under 2009 ger en inblick i faror som journalister möter när medieindustrin anpassar sig till år av företagskonkurser.
Särskilt bekymmersamt är det för dem som förlitar sig på nyheter och information från internet. Mer än hälften av fängslade reportrar är online-journalister, inklusive bloggare.
I sin årliga rapport ”Attacker mot pressen under 2009”, utvärderar Kommittén till skydd för journalister (Committee to Protect Journalists, CPJ) länder från Somalia till Kroatien, men anslår tonen med ett uppmärksammat fall från Iran.
Maziar Bahari, en kanadensisk-iransk reporter för Newsweek, hölls fången i 118 dagar i Iran. Med stöd från Newsweek och Washington Post är Bahari nu hemma i säkerhet hos fru och barn. Men det var ett otäckt orosmoln som varslade om att en trend kanske höll på att skapas, innan han frigavs.
De som tog tillfångatog Bahari uppfann ett sätt att anklaga honom för ”att ha spionerat” på Iran genom att säga att han hade begått ”mediaspionage”.
Även om denna påhittade anklagelse kan låta löjlig varnar CPJ för att det kan vara ett tecken på vad som komma skall: regimer som den i Iran, med dolda motiv när det gäller spridandet av information till medborgarna och omvärlden, hittar på ursäkter för att kunna förfölja journalister.
Medan Bahri undkom fångenskap påpekar CPJ att andra regimer kan spana efter nya taktiker, liknande dem som Iran har använt, för att använda dem mot reportrar i sina egna länder. Och de som löper störst risk är online-journalister, bloggare, nyhetsreportrar på webbsidor och frilansjournalister som inte har stöd av stora medieorganisationer.
– Förtryckarregimer som den i Iran räknar med offrens anonymitet, att världen ignorerar eller ser genom fingrarna när det gäller vem som har arresterats och varför, skriver Fareed Zakaria, redaktör för Newsweek International, i förordet till rapporten.
– Och utan godkännande av en stor nyhetsorganisation är det verkligen alldeles för lätt för frilansare, bloggare och lokala journalister att försvinna.”
Enligt CPJ dödades 52 journalister 2009. Sjuttiofem procent av dem dödades av politiska skäl.
Den enskilt dödligaste händelsen med journalister som dödades i jobbet var på Filippinerna där 31 dog, allt i ett enda samordnat angrepp som ägde rum i den sydliga delstaten Maguindanao.
Journalister och mediafolk som följde en grupp personer som var på väg att lämna in kandidaturhandlingar inför valet i maj 2010 överfölls från bakhåll av mer än 100 tungt beväpnade milismän. Tjugonio journalister och två mediearbetare sköts och dumpades i massgravar som hade iordningsställts i förväg. Andra, som var med, mördades också, sammanlagt 57 personer.
I El Salvador är mordet på Christian Poveda, som sköts från nära håll, ett exempel på den oerhörda fara som reportrar arbetar under i det centralamerikanska landet. Poveda var en välkänd och erfaren fältjournalist och dokumentärreporter. Han hade arbetat på en kontroversiell dokumentär om ökända salvadoranska gäng och betalade det högsta priset för sitt arbete.
Andra länder med färre dödade i denna typ av arbete hittade likväl journalister och mediearbetare som arbetade under olika typer av påtryckningar och hot.
I Afrikas oroshärdar har lokala journalister tvingats fly för att sätta sig i säkerhet. Fall av självpåtagen exil i länder som Somalia, Etiopien, Eritrea och Zimbabwe, bland andra, har skapat ett vakuum när det gäller regional professionell rapportering.
Färre professionella reportrar är liktydigt med en mindre informerad befolkning och fler tillfällen för regeringar och politiska grupperingar att utöva kontroll över eller påverka medier som en gång i tiden varit oberoende
CPJ-rapporten publicerades den 16 februari och finns tillgänglig online på www.cpj.org.
Översatt från engelska: http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/30444/
