Vanligen har Bok- & biblioteksmässan i Göteborg ett enskilt land som tema, men i år har man satt fokus på en hel kontinent. Det medför att den bild som framträder är splittrad, mångfacetterad, och rent av förvirrande. Men den är också representativ, för Afrika är till ytan större än USA, Västeuropa, Kina och Indien tillsammans. Och har en historia så lång att den kallas mänsklighetens vagga.
Nyhetsrapporter fokuserar ofta på detaljer. Helheten i de sammanhang som till exempel ett val eller krig utspelas i är vanligen alltför komplex för att göra begriplig med de två till tre tusen tecken som journalisten vanligen har till sitt förfogande.
Som vi lärde oss redan i skolans lägre årskurser så ligger Afrika rent geografiskt rätt långt bort. Baserat på nyheternas närhetsprincip får vi inte särskilt insiktsfulla rapporter om det dagliga livet därifrån. Korrespondenterna ges oftast bara utrymme vid krig, hungersnöd, statskupp, naturkatastrof eller för all del ett fotbolls-VM. Marika Griehsel, som jobbat som utrikeskorrespondent för SVT i södra Afrika, sammanfattade förhållandet i inledningen till seminariet ”Afrika – ett spektrum av verkligheter”:
– Vi vet hur afrikaner dör men inte hur de lever.
Bristen på verklig kunskap innebär att det som sker ges felaktiga förklaringar, eller inga förklaringar alls.
– Journalisterna reducerar inbördeskrigen till klankrig och förklarar inte varför de sker, säger den somaliske författaren Nuruddin Farah.
Retoriken om stamkrig utnyttjades av bland andra oljebolaget Lundin Oil (numera Lundin Petroleum), i vilket Carl Bildt satt som styrelsemedlem tills han tillträdde som utrikesminister 2006. Journalisten Kerstin Lundell skriver i sin bok Affärer i blod och olja att företaget i kampen om olje- och gastillgångar i Sudan och Etiopien har försökt få konflikterna att framstå som lokala stamkrig.
Användandet av begreppet stam är något Nuruddin Farah vänder sig starkt emot. Han menar att det inte är någon relevant indelning av det afrikanska folket. Mer väsentligt är att prata om språkgrupper eftersom det är språken som separerar människorna kulturellt. Stamområde syftar med dagens språkbruk enligt Nuruddin Farah på teknologiskt underutvecklade områden.
– Det är inte accepterat att säga nigger nu för tiden. Att prata om stammar är jämförbart med att säga nigger, säger han.
Även om Afrika är stort, mångfacetterat och ligger långt bort från Sverige, så är det enligt Nuruddin Farah lätt att förstå människorna där:
– Varje gång du tänker på en afrikan så tänk dig en svensk. De fungerar i grunden likadant. Se bara afrikanen som en annan människa.
Domaren, människorättsaktivisten och författaren Unity Dow från Botswana är inne på samma spår. Hon belyser det faktum att folk är rädda för att åka till Afrika och verkligen lära sig något om kontinenten på grund av att de tror att de inte vet hur de ska bete sig där. Som om människorna vore annorlunda.
Även britten Richard Dowden, författare, erfaren Afrikakorrespondent för The Times och chef för The Royal African Society, instämmer:
– När Jugoslavien exploderade med allt det innebar av barbari och vansinne var det ändå en liten del av mig som sade ”puh”. Det visade att massakrer inte är en afrikansk fråga, det är en mänsklig fråga.
I vår del av världen ser många på Afrika som ett enda och inte alltför stort land. Om något händer på en del av kontinenten sprids lätt en känsla av osäkerhet även för de delar som ligger längst bort från oroshärden, menar Dowden.
– Det är som att tro att om någon skjuts i Moskva, så fruktar man för säkerheten i London, säger han.
Som avrundning på seminariet tipsade moderatorn Marika Griehsel med hänvisning till Richard Dowdens senaste bok Africa, A Nightflight Away att man skulle ta det där nattflyget och själv ta reda på hurdant Afrika verkligen är.
Då skulle man kunna upptäcka något av alla dess 54 enskilda länder och kanske lära känna någon av dess närmare en miljard invånare lite närmare. Kunde Bok- och biblioteksmässan ge det i sammanhanget lilla landet Estland en hel mässa år 2007 borde man kunna ge åtminstone ett av Afrikas större länder sin egen mässa. Det förtjänar alla afrikaner och alla bokmässans besökare. Då borde bilden av Afrika bli något mer nyanserad, och folk kanske slutade prata om världens näst största kontient som ett land.
