Mamma Mia! Som ringar på vattnet!
Skådespelerskan Meryl Streep (till vänster) får en kram av Agnetha Fältskog och Annifrid Reuss på filmpremiären av Mamma Mia, den 4 juli i Stockholm. (Foto: AFP/Scanpix Sweden/Leif R Jansson).


Jag står i foajén till SF-biografen Royal i Malmö, och ska se Mamma Mia som tågat in på den svenska marknaden. Jag närmar mig kassorna och sakta känner jag hur en enorm bashögtalare får marken att vibrera. Den spelar i takt till en sång. Genom de stängda dörrarna till biografens enda salong trängen musiken ut; ”Mamma Mia, here we go again. Mamma…” Direkt börjar jag att le. Känner att kvällens biobesök kommer att bli bra.

Jag och mina vänner är nästan först in i salongen. Vi sitter längst ut på kanten och i med att hela raden är tom för ögonblicket blir vi tvungna att resa oss upp för varje person som har platser där. Detta gör att jag möter varje persons humör när de klämmer sig förbi mig i bänkraden. Till min förvåning ler nästan alla som tränger sig fram i salongen.

Det blir snart fulltsatt, ljuset släcks, ridån går upp och det blir tyst. Filmen börjar. Jo, men det här verkar bra tycker jag till en början. Men snart! Snart börjar musiknumren! En efter en rullar Abba-klassikerna in. Wow! Vilken show. Efter bara några sekunder sitter jag där och guppar med i takt till musiken och nynnar lite här, sjunger lite där. Nynnar i versen – sjunger i refrängen.
Jag är långt ifrån ensam att gunga med i detta musikaliska äventyr. Hela publiken sitter där med ett brett leende. De sjunger, skrattar och klappar i takt.

Plötsligt slår det mig. Har
jag sett en annan film som har påverkat publiken så här mycket?
En film som får folk att må bra, att le, känna sig tillfreds. Mamma Mia verkar nå ut till nästan alla i salongen och genomslagskraften är stor.

Men Mamma Mia är en film, ett två timmars äventyr. En tillfällig underhållning.

Tänk om en person, en människa skulle kunna ha samma inverkan på sin omgivning som Mamma Mia har på sin publik. En person som består, som man kan umgås med. Som vandrar runt i samhället och får andra att må bättre. Okej, den personen kanske inte behöver bryta ut i sång och dans var femte minut. Kanske personen skulle kunna ha samma inverkan genom att enbart vara positiv, glad och hjälpsam. Aldrig prata bakom någons rygg. Le och frågar hur man mår.

När Mamma Mia är slut strömmar publiken ut bakvägen, ut på gatan. De flesta nynnar på en låt och ler. Stämningen är avslappnad och skön. Jag är övertygad om att den stämningen i sig kan smitta av sig ytterligare på andra. Att träffa någon som ler och är positiv har en viss inverkan på ens eget humör och sprider sig vidare – som ringar på vattnet.

Så vad Mamma Mia gav mig mer än bra musik och en god stämning var att min attityd mot andra människor ska bli bättre. Jag ska le mer, hålla upp den där dörren åt andra och framför allt – vara mer god och positiv till mina medmänniskor.