Malis svåra situation
Ali Al Hassan, anländer tillsammans med sin familj till M'beres flyktingläger nära Bassiknou den 2 maj. Över 320 000 människor har flytt sina hem i Mali sedan striderna inleddes i mitten av januari och över hälften har tagit sin tillflykt till grannländerna. (Foto: Abdelhak Senna /AFP/Getty Images)


Den en gång fredliga Mali, tänkt som ett mönsterexempel på afrikansk demokrati, har rivits upp de senaste veckorna och finner sig nu fångad mellan två inbördeskrig utan någon självklar lösning.

Det startade med militärkuppen den 22 mars. I sydväst, i huvudstaden Bamako, slår lojala till den avsatte president Amadou Toumani Touré tillbaka mot militärjuntan.

I norr slits landet sönder av blodiga sammandrabbningar mellan separatistiska tuaregrebeller, beväpnade radikala islamistiska grupper och arabisk milis. Kuppledarna angav presidentens dåliga hantering av tuaregerna som en huvudsaklig orsak till att ta makten, men situationen har blivit mycket värre efter kuppen.

De två krigen är tätt sammanlänkade. Observatörer säger att krisen i norr inte kan lösas förrän den konstitutionella ordningen är återställd i huvudstaden. Men fredssamtalen som det västafrikanska blocket (ECOWAS) försökt genomföra har upprepade gånger försenats av juntan.

”Utan en lösning som stabiliserar den politiska situationen med fungerande institutioner är det svårt att se hur det kan bli någon lättnad i norr. I detta skede finns det en stor förvirring och osäkerhet”, skriver den maliska författaren Mohomodou Houssouba i epost från Schweiz.

Mali är en demokrati med fria val som har rankats högt i politiska rättigheter och medborgerliga friheter sedan 1993. Det är en av de få afrikanska länder som ansågs som ”fritt” av Freedom House 2011.

Trots Malis relativa stabilitet hade situationen i norr alla ingredienser för en katastrof. Efter Malis självständighet 1960 har norr klagat på att de behandlas orättvist av staten jämfört med andra regioner, att de är utestängda från politiken och nekats tillgång till resurser.

”Jag är orolig för Mali. Det är som en Pandoras ask som aldrig skulle ha öppnats”, säger författaren Julie Owono.

Owono säger att detta är ett vanligt fenomen i Västafrika och den främsta orsaken till kraven på självständighet från de nomadiska tuaregerna och intrånget av radikala islamister och terroristgrupper i norra Mali.

”Vi har en tidsinställd bomb här, i ett område lika stort som hela EU, med gerillarörelser och människor som fruktar det värsta om man inte kan hitta snabba fredslösningar”, säger Owono.

Hon skyller de nuvarande problemen på en svag stat. ”Om staten finns där, finnas det inte någon anledning för att radikal islam eller krav på oberoende sprids”.

Majoriteten av befolkningen i Mali är mycket etniskt blandad. Befolkningen är koncentrerad till de södra delarna. Endast tio procent av befolkningen bor i norr.

Bland de etniska grupperna i norr finns araber, fulani, soghkay, moor och tuareger vilka bara är 10-20 procent av regionens befolkning. Trots deras låga antal, har tuaregernas rebellarmé, den nationella rörelsen för befrielsen av Azawad (MNLA) hävdat självständighet fyra gånger sedan Malis självständighet.

En del MNLA soldater stred i inbördeskriget i Libyen under 2011 och återvände hem med nya färdigheter och vapen. Deras uppror bröt ut den 17 januari och den 6 april hade de ensidigt förklarat självständighet för staten Azawad. Sedan dess har MNLA tagit över de nordliga städerna Gao, Kidal och Unescos världsarv Timbuktu.

Ändå säger många experter att tuaregerna egentligen inte är ute efter självständighet. De vill att man lyssnar på deras klagomål. De vill att infrastrukturen utvecklas och att de får tillgång till naturresurser och de vill att deras nomadiska arv ska erkännas, inte utsätts för kulturell assimilation.

På grund av sin politiska svaghet och dåliga livskvalitet har tuaregerna också utnyttjats av organisationer som involverat dem i narkotika- och vapenhandel.

”Internationella samfundet har slagit larm om det här problemet i flera år. Men när landet självt inte har fattat något beslut att lösa problemet kan problemet inte lösas”, säger Mariya Nedelcheva, ledamot av Europaparlamentet och medlem av EU:s Afrikadelegation.

Tuaregerna

Tuareger är norra Afrikas urinvånare. Etniskt är de berber, inte araber. Berberna fördrevs av den arabiska invasionen i Nordafrika på 600- och 1100-talet. De tog sin tillflykt till Kabyle, Aures och Atlasbergen i Algeriet och Marocko, där berber fortfarande dominerar befolkningen, och till Saharaöken där det förmodligen redan tidigare fanns berber.

”Dessa inhemska och invandrade berber i Sahara blev de tuareger vi känner till idag”, skrev Jeremy Swift, expert på nomadisk boskapsskötsel i Afrika, Mellanöstern och Centralasien, i epost från Wales.

Kulturellt skiljer sig tuareger, som kallar sig själva ”Kel Tamasheq”, från nordafrikanska araber: De talar ett eget språk och har en annan social ordning, kvinnor kan ha ett betydande inflytande. Tuaregmän bär slöjor, kvinnor gör det inte. Tuareger är numera muslimer men de flesta är emot fundamentalism. Vanligtvis bor de i öknen i mörka lädertält. Historiskt sett är de folket som följde karavanerna genom öknen.

Oberoende Azawad högst osannolikt

Tuareger bor i minst sju länder: Mali, Niger, Mauretanien, Marocko, Algeriet, Libyen och Burkina Faso, spridningen är ganska flytande. När de franska kolonialisterna kom till Nordafrika i slutet av 1800-talet fann de att tuaregerna var vitt spridda över Azawadregionen, men snart avstannade de långa vandringarna.

Det område tuaregerna vill hävda täcker cirka 60 procent av Malis territorium, vilket gör utsikterna om självständighet till ett osannolikt projekt. För det första har Afrikanska unionen som grundläggande princip i sina stadgar att respektera integriteten hos ländernas gränser.

För det andra representerar MNLA endast en liten fraktion av tuaregsamfundet och en liten fraktion av befolkningen i norr.

”Ett helt självständigt Azawad skulle kräva att man får med sig alla maliska etniska grupper mot Malis regering och alla tuareger utanför Mali. Detta är omöjligt”, säger Manthia Diawara, Malisk professor i litteratur vid New York University.

Dessutom är tuareger per definition nomader och nomader har inte begrepp om gränser.

Slutligen kan tuaregernas kopplingar till radikala islamistiska grupper som Ansar Dine, AQIM med flera äventyra legitimiteten av deras fordringar inför det internationella samfundet.

Meningslös kupp

När kapten Amadou Haya Sanogo iscensatte sin kupp den 22 mars – på grund av korruption och dålig hantering av Tuareg upproret – gjorde nyheten att armén i norr direkt gjorde nederlag mot MNLA.

Kuppen i sig var meningslös eftersom president Touré inte tänkte ställa upp för omval, i valet som var planerat till den 29 april. Toure avgick från ämbetet den 8 april som en del av uppgörelsen med Ecowas, där juntan lovat att lämna över makten till en civil regering.

”Detta är den mest löjeväckande kuppen man någonsin sett”, säger professor Diawara.

Den verkliga orsaken till kuppen var en maktkamp, säger Diawara. Kuppen stöddes av ett block av marxistisk-leninistiska politiker som visste att de skulle förlora valet och därför beslutade att ta makten på ett annat sätt.

Diawara, som är i daglig kontakt med familj och vänner i Bamako, säger att de berättar för honom att de flesta inte bryr sig om vad som händer i norr. För dem är den största frågan för Mali fattigdomen och de är frustrerade över att juntan bara är intresserad av makt, inte av folket.

Artikeln på engelska.