loadingSkärmbild från en Youtubefilm, 29 januari, visar en beväpnad man som påstås vara med i Free Syrian Army och står vakt på en gata i staden Rastan i Homsprovinsen. (Foto. AFP)
Skärmbild från en Youtubefilm, 29 januari, visar en beväpnad man som påstås vara med i Free Syrian Army och står vakt på en gata i staden Rastan i Homsprovinsen. (Foto. AFP)
Opinion

Maktapparaten ett tungt arv för Syriens diktator

Alon Ben-Meier

För mer än tio år sedan sade folk på höga poster inom den syriska administrationen till mig att när president Bashar Assad kommer till makten, kommer han att genomföra viktiga politiska reformer. Varför har han då inte infriat förväntningarna om förändring, när han kom till makten år 2000 efter faderns 30-åriga styre?

Det var inte bara den politiska makten han ärvde från sin far. Han fick också hela den politiska apparaten, ett djupt rotat system som bygger på Baathpartiets ledare, höga militärer, en stor underrättelsetjänst (Mukhabarat), organisationer för inre säkerhet och den högsta affärseliten; allt dominerat av al-Assads egen alawitminoritet som till varje pris velat upprätthålla systemet. Bashar al-Assad kunde hävda sin maktposition endast om han uppfyllde det outtalade villkoret att han bevarade status quo, vilket nu håller på att fälla honom. 

När upproret i Syrien trappades upp för cirka tio månader sedan var Bashar al-Assad benägen att göra vissa eftergifter för att lugna folket men blev överkörd av gruppen runt honom, däribland hans mäktige bror Maher, befälhavare för det Republikanska gardet.

Samma växelspel pågår
just nu på grund av att element inom det styrande partiet är beroende av att det inte genomförs några verkningsfulla reformer, då dessa skulle beröva många deras makt. Därför måste varje lösning på Syriens problem ta hänsyn till hur de inre maktgrupperingarna fungerar.

Arabförbundets observatörers misslyckande var förutsägbart eftersom de inte fick röra sig fritt i landet, utan var tvingade att besöka och rapportera från platser som den syriska regeringen själv bestämde.

Sedan observatörernas uppdrag började för en månad sedan har regeringsstyrkorna dödat mer än femhundra syrier. För några dagar sedan förlängdes uppdraget med en månad men Arabförbundet drog tillbaka sina observatörer då det urskillningslösa dödandet av civila fortsatte.

Oavsett om uppdraget fortsätter (vilket redan omintetgjorts sedan Gulfstaternas observatörer lämnat Syrien) eller om Arabförbundet kräver att al-Assad avgår och att det hålls nyval för att kunna skriva en ny konstitution kommer det inte att innebära någon verklig förändring.

Arabförbundets beslut att tillsammans med USA och EU vända sig till FN hade i bästa fall kunnat leda till en urvattnad resolution, som vare sig krävde Assads avgång eller införde kraftfulla sanktioner. Nu blev det inget alls av den eftersom Kina och Ryssland lade veton mot den.

Med tanke på att allt som händer i Syrien får allvarliga återverkningar i regionen, måste varje yttre ingripande vara noga avvägt mot hur de inre förhållandena utvecklas. En sak är dock klar: det kommer inte att ske några viktiga och varaktiga förändringar i Syrien under den nuvarande regimen. Problemet är inte Bashir al-Assad i sig utan gruppen kring honom, och den lär sitta kvar även om han avgår.

Arabförbundet behöver därför, tillsammans med andra stora aktörer, utveckla en strategi som tvingar bort al-Assad och hans anhang, även om detta skulle ta större delen av 2012. Strategin behöver innehålla fyra tydliga och sammankopplade delar.

För det första bör man ge Bashi al-Assad och hans familj, höga ledare och åtskilliga militära befälhavare erbjudande om fri lejd och åtalsimmunitet, för att de inte ska frukta att möta samma öde som Muammar Gaddafi.

Det är särskilt bråttom med detta eftersom det måste ske innan Assad och hans grupp åtalas vid den Internationella brottmåldomstolen (ICC), vilket kan ske så fort anklagelser om massmord riktas mot dem. Om Assad åtalas blir han mindre angelägen att hålla sig på denna kurs.

Fri lejd fungerade i Jemen och den Sudiarabiska regimen skulle sannolikt inte motsätta sig att ge  Assad och hans män en fristad. Man har tidigare gjort det samma för Ugandas Idi Amin och nyligen för Tuniens Zine El Abidine Ben Ali.

För det andra
, går Assad kanske inte med på det första steget utan hoppas på materiell och ekonomisk hjälp från Iran och Ryssland för att krossa upproret.

Därför behövs en gemensam insats från Arabförbundet, USA, EU och Turkiet för att införa sanktioner. Dessa bör bland annat riktas mot civilflyget och handeln med flera arabstater, innehålla hot om militärt ingripande och cyberkrigföring.

Till skillnad mot Irak, som är nästan helt självförsörjande, är Syrien mycket beroende av importen. Det innebär att sanktionerna skulle bli plågsamma och eventuellt få hela maktapparaten att kollapsa.

Det resolutionsförslag som i lördags avslogs efter veto från Kina och Ryssland innehöll inte några förslag om denna typ av sanktioner, utan handlade om att Assad skulle lämna ifrån sig makten till någon annan inom det nuvarande systemet.

För det tredje, när de två första stegen är genomförda bör den högsta militärledningen uppmuntras att iscensätta en militärkupp. Den bör få kraft av det faktum att militärledningen inser att inte ens storskaliga massakrer får stopp på det snart årslånga upproret.

Militärledningen kan sedan ta efter den egyptiska modellen där officerarna för sin egen överlevnads skull övergav Mubarak och hans närmaste, samtidigt som de utlovade och genomförde reformer.

Den syriska militären förblir landets starkaste institution och har förmågan att genomdriva sin vilja. Att kasta ut Bashir al-Assad och ett tiotal av hans närmaste som blivit symboler för tyranni, skulle verka enande på armén och rädda såväl liven som maktställningen för större delen av den nuvarande administrationen.

Detta scenario hade varit osannolikt bara för några månader sedan, delvis på grund av militärens lojalitet mot Assads alawiter och delvis på grund av regimens säkerhetsfunktioner som de senaste fyra decennierna förhindrat en militärkupp i Syrien. Nu har förutsättningarna ändrats dramatiskt. Bara ett kraftfullt agerande kan stoppa blodbadet, som är på väg att utvecklas till inbördeskrig.

Och för det fjärde, om situationen utvecklas till fullskaligt inbördeskrig kommer Assadregimen att falla och ingen i den nuvarande regimen kommer att kunna stanna vid makten. Avhoppen är nu flera hundra varje dag och det har lett till framväxten av Syrian Free Army som en organiserad, väpnad oppositionsgrupp, i praktiken Syrian National Councils militära gren.

Syrian Free Army har nu tagit kontrollen över två städer, Douma och Zabadani. Det har tvingat regimen till förhandlingar. Skulle detta fortsätta är det troligt att man gör som i Libyen och tar den ena staden efter den andra, vilket kan leda till slakt. Särskilt som det kommit rapporter om att regimen redan börjat distribuera vapen i alawiternas områden.

Tiden är ute för Syriens president Bashar al-Assad. Efter massmördande, lidande och frånvaro av grundläggande mänskliga rättigheter kommer han inte att kunna återupprätta sin legitimitet, vare sig inom eller utom landets gränser.

Det är ironiskt att Bashar al-Assad, som kan ha varit den förste syriske ledare som faktiskt ville genomföra politiska reformer, kan bli den förste som offras av den maktapparat han ärvde men inte kunde hantera. Assaderan kommer med all sannolikhet att förpassas till historien, oavsett hur lång tid det tar.

Alon Ben-Meir är professor i internationella relationer vid New York University. Han håller kurser i internationella förhandlingar och mellanösternstudier.

Översatt från engelska.

Mest lästa

Rekommenderat

loadingSkärmbild från en Youtubefilm, 29 januari, visar en beväpnad man som påstås vara med i Free Syrian Army och står vakt på en gata i staden Rastan i Homsprovinsen. (Foto. AFP)
Skärmbild från en Youtubefilm, 29 januari, visar en beväpnad man som påstås vara med i Free Syrian Army och står vakt på en gata i staden Rastan i Homsprovinsen. (Foto. AFP)
Opinion

Maktapparaten ett tungt arv för Syriens diktator

Alon Ben-Meier

För mer än tio år sedan sade folk på höga poster inom den syriska administrationen till mig att när president Bashar Assad kommer till makten, kommer han att genomföra viktiga politiska reformer. Varför har han då inte infriat förväntningarna om förändring, när han kom till makten år 2000 efter faderns 30-åriga styre?

Det var inte bara den politiska makten han ärvde från sin far. Han fick också hela den politiska apparaten, ett djupt rotat system som bygger på Baathpartiets ledare, höga militärer, en stor underrättelsetjänst (Mukhabarat), organisationer för inre säkerhet och den högsta affärseliten; allt dominerat av al-Assads egen alawitminoritet som till varje pris velat upprätthålla systemet. Bashar al-Assad kunde hävda sin maktposition endast om han uppfyllde det outtalade villkoret att han bevarade status quo, vilket nu håller på att fälla honom. 

När upproret i Syrien trappades upp för cirka tio månader sedan var Bashar al-Assad benägen att göra vissa eftergifter för att lugna folket men blev överkörd av gruppen runt honom, däribland hans mäktige bror Maher, befälhavare för det Republikanska gardet.

Samma växelspel pågår
just nu på grund av att element inom det styrande partiet är beroende av att det inte genomförs några verkningsfulla reformer, då dessa skulle beröva många deras makt. Därför måste varje lösning på Syriens problem ta hänsyn till hur de inre maktgrupperingarna fungerar.

Arabförbundets observatörers misslyckande var förutsägbart eftersom de inte fick röra sig fritt i landet, utan var tvingade att besöka och rapportera från platser som den syriska regeringen själv bestämde.

Sedan observatörernas uppdrag började för en månad sedan har regeringsstyrkorna dödat mer än femhundra syrier. För några dagar sedan förlängdes uppdraget med en månad men Arabförbundet drog tillbaka sina observatörer då det urskillningslösa dödandet av civila fortsatte.

Oavsett om uppdraget fortsätter (vilket redan omintetgjorts sedan Gulfstaternas observatörer lämnat Syrien) eller om Arabförbundet kräver att al-Assad avgår och att det hålls nyval för att kunna skriva en ny konstitution kommer det inte att innebära någon verklig förändring.

Arabförbundets beslut att tillsammans med USA och EU vända sig till FN hade i bästa fall kunnat leda till en urvattnad resolution, som vare sig krävde Assads avgång eller införde kraftfulla sanktioner. Nu blev det inget alls av den eftersom Kina och Ryssland lade veton mot den.

Med tanke på att allt som händer i Syrien får allvarliga återverkningar i regionen, måste varje yttre ingripande vara noga avvägt mot hur de inre förhållandena utvecklas. En sak är dock klar: det kommer inte att ske några viktiga och varaktiga förändringar i Syrien under den nuvarande regimen. Problemet är inte Bashir al-Assad i sig utan gruppen kring honom, och den lär sitta kvar även om han avgår.

Arabförbundet behöver därför, tillsammans med andra stora aktörer, utveckla en strategi som tvingar bort al-Assad och hans anhang, även om detta skulle ta större delen av 2012. Strategin behöver innehålla fyra tydliga och sammankopplade delar.

För det första bör man ge Bashi al-Assad och hans familj, höga ledare och åtskilliga militära befälhavare erbjudande om fri lejd och åtalsimmunitet, för att de inte ska frukta att möta samma öde som Muammar Gaddafi.

Det är särskilt bråttom med detta eftersom det måste ske innan Assad och hans grupp åtalas vid den Internationella brottmåldomstolen (ICC), vilket kan ske så fort anklagelser om massmord riktas mot dem. Om Assad åtalas blir han mindre angelägen att hålla sig på denna kurs.

Fri lejd fungerade i Jemen och den Sudiarabiska regimen skulle sannolikt inte motsätta sig att ge  Assad och hans män en fristad. Man har tidigare gjort det samma för Ugandas Idi Amin och nyligen för Tuniens Zine El Abidine Ben Ali.

För det andra
, går Assad kanske inte med på det första steget utan hoppas på materiell och ekonomisk hjälp från Iran och Ryssland för att krossa upproret.

Därför behövs en gemensam insats från Arabförbundet, USA, EU och Turkiet för att införa sanktioner. Dessa bör bland annat riktas mot civilflyget och handeln med flera arabstater, innehålla hot om militärt ingripande och cyberkrigföring.

Till skillnad mot Irak, som är nästan helt självförsörjande, är Syrien mycket beroende av importen. Det innebär att sanktionerna skulle bli plågsamma och eventuellt få hela maktapparaten att kollapsa.

Det resolutionsförslag som i lördags avslogs efter veto från Kina och Ryssland innehöll inte några förslag om denna typ av sanktioner, utan handlade om att Assad skulle lämna ifrån sig makten till någon annan inom det nuvarande systemet.

För det tredje, när de två första stegen är genomförda bör den högsta militärledningen uppmuntras att iscensätta en militärkupp. Den bör få kraft av det faktum att militärledningen inser att inte ens storskaliga massakrer får stopp på det snart årslånga upproret.

Militärledningen kan sedan ta efter den egyptiska modellen där officerarna för sin egen överlevnads skull övergav Mubarak och hans närmaste, samtidigt som de utlovade och genomförde reformer.

Den syriska militären förblir landets starkaste institution och har förmågan att genomdriva sin vilja. Att kasta ut Bashir al-Assad och ett tiotal av hans närmaste som blivit symboler för tyranni, skulle verka enande på armén och rädda såväl liven som maktställningen för större delen av den nuvarande administrationen.

Detta scenario hade varit osannolikt bara för några månader sedan, delvis på grund av militärens lojalitet mot Assads alawiter och delvis på grund av regimens säkerhetsfunktioner som de senaste fyra decennierna förhindrat en militärkupp i Syrien. Nu har förutsättningarna ändrats dramatiskt. Bara ett kraftfullt agerande kan stoppa blodbadet, som är på väg att utvecklas till inbördeskrig.

Och för det fjärde, om situationen utvecklas till fullskaligt inbördeskrig kommer Assadregimen att falla och ingen i den nuvarande regimen kommer att kunna stanna vid makten. Avhoppen är nu flera hundra varje dag och det har lett till framväxten av Syrian Free Army som en organiserad, väpnad oppositionsgrupp, i praktiken Syrian National Councils militära gren.

Syrian Free Army har nu tagit kontrollen över två städer, Douma och Zabadani. Det har tvingat regimen till förhandlingar. Skulle detta fortsätta är det troligt att man gör som i Libyen och tar den ena staden efter den andra, vilket kan leda till slakt. Särskilt som det kommit rapporter om att regimen redan börjat distribuera vapen i alawiternas områden.

Tiden är ute för Syriens president Bashar al-Assad. Efter massmördande, lidande och frånvaro av grundläggande mänskliga rättigheter kommer han inte att kunna återupprätta sin legitimitet, vare sig inom eller utom landets gränser.

Det är ironiskt att Bashar al-Assad, som kan ha varit den förste syriske ledare som faktiskt ville genomföra politiska reformer, kan bli den förste som offras av den maktapparat han ärvde men inte kunde hantera. Assaderan kommer med all sannolikhet att förpassas till historien, oavsett hur lång tid det tar.

Alon Ben-Meir är professor i internationella relationer vid New York University. Han håller kurser i internationella förhandlingar och mellanösternstudier.

Översatt från engelska.

Rekommenderat

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times 2024