Lysande film om livets svåraste stunder
Amerikansk manusförfattare och regissör Oren Moverman under en presentation av sin film "The Messenger" i Berlin den 9 februari 2009. (Foto: AFP/Barbara Sax)


  • Titel: The Messenger
  • Produktionsår: 2009
  • Produktionsland: USA
  • Regi: Oren Moverman
  • Medverkande: Ben Foster, Woody Harrelson, Steve Buscemi, Jena Malone, Samantha Morton m fl.
  • Kommer ut: 100915

De flesta amerikanska filmer som får mycket uppmärksamhet är stora och dyra produktioner med explosioner, muskulösa män och elaka skurkar. Men man får inte glömma att den amerikanska filmindustrin även satsar på mindre projekt där budgeten är blygsammare och där man fokuserar på annat än pyrotekniska effekter. Detta är en sådan film; ”The Messenger” är ett blytungt drama där starka känslor kommer till ytan i livets svåraste stund.

Sergeant Will Montgomery (Foster) har blivit hemskickad från Irak efter att ha blivit skadad. Eftersom han fortfarande har tid kvar av sin tjänstgöring, får han i uppdrag att tjänstgöra i avdelningen kallad ”Casualty Notification”, vilket är den avdelning som har som uppgift att underrätta familjerna till de soldater som dött i kriget. Montgomery paras ihop med kapten Tony Stone (Harrelson), som har jobbat för avdelningen i flera år.

Det är ett känslomässigt påfrestande jobb de två soldaterna har. Och till en början har de svårt för att jobba tillsammans, eftersom Montgomery tycker Stone är kall, medan Stone menar att deras uppgift bara är att meddela familjerna så snabbt och smidigt som möjligt. Efter ett tag växer dock en vänskap fram mellan de två soldaterna. Frågan är om det är en vänskap som är nyttig för dem, eller om den bara är destruktiv.

Denna film hade varit bra om regidebutanten Moverman bara fokuserat på Montgomerys och Stones relation. Men i och med att han även visar oss realistiska exempel på hur det kan se ut när anhöriga får höra de fruktansvärda nyheterna, gör att filmen blir lysande. En av de bästa scenerna i filmen är när en far, spelad av Steve Buscemi, får reda på att hans son dött och reagerar med ilska. Frånvaron av sentimentalitet, som genomsyrar hela filmen, gör denna scen mer realistisk och, framför allt, mer känslomässigt laddad.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Ben Foster är en av de bästa unga skådespelarna i Hollywood just nu. Om han ville, skulle han säkerligen kunna bli sin generations största och bäst betalade skådespelare. Fast jag tror inte att Foster är så intresserad av att dra in mycket pengar, eftersom han redan gjort sig ett namn tack vare sin medverkan filmer som ”Gisslan” (”Hostage”, Florent Emilio Siri, USA/Tyskland, 2005) och ”3:10 to Yuma” (James Mangold, USA, 2007) och ändå väljer att vara med i lågbudgetfilmer som ”The Messenger”.

I ”The Messenger” använder han en minimalistisk stil; det är uppenbart att Montgomery är frustrerad och deprimerad, men det känns som att han gör allt för att inte få det att synas. Harrelson, å andra sidan, är en aning mer utagerande i sitt spel, även om vi kan förstå att även hans karaktär är känslomässigt nertyngd av något. Jag blev inte förvånad när jag fick höra att Harrelson fick en Oscarsnominering för sin insats. Däremot blev jag förvånad över att Foster inte fick någon nominering.

”The Messenger” är en film som handlar om att ta sig igenom livets svåraste stunder. Detta gäller även för de två soldaterna, som har sina egna demoner att tampas med. Den yttre handlingen i filmen är ganska löst sammanhängande och inte vidare intressant. Men det gör inget, eftersom detta är en karaktärsdriven film. Och en bättre karaktärsdriven film får man leta länge efter.