Boken som denna film är baserad på är med på Oprahs lista över favoritböcker. Då måste ju filmen vara bra. Eller? Jo, gillar man pretentiöst dravel är detta en utmärkt film.

Den gifta kvinnan Liz (Roberts) inser en dag att hon inte är lycklig. Så hon skiljer sig från sin man, Stephen (Crudup) och blir ihop med en yngre man, David (Franco), som hon inte heller är lycklig med. Så hon ger sig ut på en resa för att ”hitta sig själv”. Hennes resor går till Italien, Indien och Bali. Hon träffar många människor, sysslar med andliga saker och äter mycket mat. Och det är vad filmen går ut på i stort sett.

Filmen är, som sagt, baserad på en bok, skriven av den riktiga Liz Gilbert. Som memoir fungerar säkert boken. Och jag är säker på att det var ett intressant år för fröken Gilbert. Men som film känns det en aning fattigt; det är bara Julia Roberts som glider omkring och ”upptäcker” sig själv, vilket oftast följs av plattityder i en voiceover. Ack, så amerikanskt det är.

Men det finns visserligen ett par ljusglimtar i filmen. Jag har i och för sig aldrig tyckt om Julia Roberts, vilket jag fortfarande inte gör, men det finns gott om bra skådespelare i denna film som gör det bästa av den korta tid de får i bild. Filmen innehåller till exempel två av detta års oscarkandidater; både James Franco och Javier Bardem är nominerade i kategorin ”Bästa manliga skådespelare”. Inte för denna film, så klart. Även Richard Jenkins har en oscarnominering i bagaget. Återigen inte för denna film, så klart. Alla gör de bra roller dock. Även våran egen Tuva Novotny syns i en roll. Och även om hennes roll mest går ut på att ”upptäcka” Italien med Roberts’ karaktär, tycker jag att hon gör en riktigt bra roll som den svenska Sofi.

Visst är det en mysig liten film det här, som handlar om att ”finna” sig själv. Personligen tycker jag dock att det är pretentiöst dravel, som sagt. Men filmen drog in över två hundra miljoner dollar i biljettintäkter. Så det finns ju en hel del människor som inte håller med mig.