Lurad till att arbeta i en krigszon
Tenison Perera kör sin lastbil mot den irakiska gränsen. Han är på väg till den amerikanska ambassaden i Bagdad.


Tenison Perera duckar bakom instrumentbrädan på sin lastbil för att visa hur han med knapp marginal undkom döden. Med händerna på ratten förklarar han nervöst hur en krypskyttekula nyligen genomborrade förarkupén i hans lastbil, svepte förbi hans huvud och fortsatte ut genom framrutan.

Den här typen av skarpa lägen är vardagsmat för den 44-årige lankesen.

Perera är lastbilschaufför i det krigshärjade Irak. Han har gjort dussintals resor genom den irakiska öknen, som är fylld av rebeller, med leveranser till amerikanska trupper runt om i landet. Varje resa är farlig, eftersom konvojerna hela tiden attackeras av prickskyttar och granater. Upprorsmännen vet att det är lastbilar som dessa om stödjer krigsföringen, vilket gör dem till ett lätt mål.

Trots det konstanta hotet har Pereras 18-hjulslastbil flera allvarliga säkerhetsbrister. Glaset är inte skottsäkert, dörrarna och kupén är gjord av tunn metall och den stora bensintanken är helt exponerad, en tickande bomb om den skulle träffas av en kula. Det är den sortens lastbil man förväntar sig finna på en motorväg i Nordamerika, inte i en krigszon.

– Jag har blivit beskjuten av krypskyttar många gånger, säger han till oss medan han förbereder sig att åter korsa gränsen från Kuwait in till Irak, med byggmaterial för den gigantiska nya amerikanska ambassaden i Bagdad.

– Jag tackar gud att ingenting allvarligt har hänt.

Att ducka för krypskyttar i Irak var inte vad Perera väntat sig när han svarade på en jobbannons hemma på Sri Lanka, vilken utlovade en hygglig lön och bra förmåner i det säkra Kuwait. Jobbet verkade som det perfekta tillfället att skaffa fram lite välbehövliga pengar till sin familj, så trebarnspappan Tenison Perera tog ett lån på 800 dollar för att betala anställningsavgiften och skickades snabbt till mellanöstern.

När han anlände konfiskerade dock en kuwaitisk firma Pereras pass och det meddelades att han var tvungen att köra lastbil in i Irak för att stödja amerikanernas krigsinsats. De sade att om han inte gick med på det skulle han bli övergiven i staden. Ensam i ett främmande land, långt hemifrån, skuldsatt och utan pass hade han inget val.

Detta var mer än två år sedan. Han har inte träffat sin familj sedan dess.


Gränsen mellan Irak och Kuwait, där hundratals lastbilar radat upp sig för att leverera sin last till Irak. Lastbilen på bilden återvänder från Irak.

Gränsen mellan Irak och Kuwait, där hundratals lastbilar radat upp sig för att leverera sin last till Irak. Lastbilen på bilden återvänder från Irak.

Perera delar sitt öde med tusentals andra fattiga män från Sydostasien. Under våra resor till Kuwait träffade vi dussintals av dessa män, vilka, tillsammans med sina kollegor, rekryterades till mellanöstern med löften om bra jobb, men som i stället anställdes av kuwaitiska transportfirmor för turer till Irak.

Som tack för detta har de fått dåligtbetalt, utsatts för diskriminering, vägrats sjukförsäkring och många andra förmåner som lovats dem. De har skickats in i elden med knappt någon skyddsutrustning.

Dessutom är det så att ovetande amerikanska skattebetalare har bekostat detta utnyttjande. Sedan 2001 har den Houstonbaserade byggfirman KBR haft ett exklusivt kontrakt med försvarsdepartementet, det så kallade LOGCAP 3, för att förse trupperna i Irak med mat, klädtvätt och andra tjänster. Armén säger att detta avtal är värt mer än 20 miljarder dollar i offentliga pengar.

Men KBR använder inte alla pengar själva. Mycket av det har gått in i de komplicerade system med entreprenörskontrakt som nu finns i Irak, under vilka hundratals lokala kuwaitiska företag anlitats. Bland dessa finns det de som öppet struntar i amerikansk arbetsrätt genom att använda billig importerad arbetskraft, beslagta anställdas pass och hysa arbetarna under usla förhållanden – alltsammans bekostat med amerikanska skattepengar.

KBR:s taktiker har länge dragit till sig uppmärksamhet i Washington. Pentagon har anklagat Halliburtons förra underavdelningen för att ha uppgett mer än en miljard dollar i ”icke underbyggda” och ”ifrågasatta” kostnader. Företaget blev omskrivet i december när en anställd i Irak skulle ha blivit våldtagen av medarbetare. Men de senaste anklagelserna är bland de mest uppseendeväckande.

Enligt amerikanska arbetsdepartementets statistik från 2007 dog nio civila kontraktsarbetare varje vecka. För varje amerikansk kontraktsarbetare som dog förlorade fyra icke-amerikaner livet. Sedan kriget började har mer än 1000 kontraktsarbetare mist livet i Irak.

De sydasiatiska chaufförerna är i särskild fara på grund av det bristande skydd de erbjuds av sina företag. Dessa chaufförer hävdar att de, förutom de klent skyddade lastbilarna, inte heller fått någon utbildning och saknar skottsäkra västar, tvärtemot många av sina amerikanska motsvarigheter som anställs direkt av KBR.


Joel (till höger) och en annan av de filippinska chaufförerna vi intervjuade. Deras identiteter har dolts eftersom de befarar att de kommer att straffas för att de talar ut.

Joel (till höger) och en annan av de filippinska chaufförerna vi intervjuade. Deras identiteter har dolts eftersom de befarar att de kommer att straffas för att de talar ut.

– Om (amerikanska chaufförer) kan köra en stor lastbil kan vi göra det med. Om de kan köra 15 timmar i sträck kan vi också det. Vad är skillnaden? frågar Joel, en filippinsk chaufför som inte vill uppge sitt efternamn.

– Skillnaden är att de är vita och vi är asiater.

Liksom Perera kom Joel till mellanöstern efter att ha lovats ett bra jobb i Kuwait. När han anlände annullerade, enligt Joel, de Kuwaitbaserade Jassim Transport och Stevedoring Company det kontrakt han skrivit på i hemlandet. Därefter gav de honom ett nytt, avfattat på arabiska, vilket han inte kunde läsa. Liksom Perera fick han ett ultimatum: skriv på eller bli övergiven.

– Jag lurades in i det här företaget. Jag fick massor av löften men de bröts, säger Joel som är far till två små döttrar.

Trots att de arbetat i fyra år har han knappt några besparingar. Joel och de andra chaufförerna förklarar att de får betalt enligt en skala beroende på nationalitet. Filippinska chaufförer kan få så lite som 4 500 dollar per år medan lankeser och indier får knappt 3 000. De visar villigt upp sina lönebesked för att stödja påståendena.

Som en jämförelse kan amerikanska förare som arbetar för KBR tjäna ända upp till 100 000 dollar för resor in i Irak.

Sydasiaternas löner är dålig kompensation för de faror de ställs inför.

Craig och Mark Kielburger är Nobels fredsprisnominerade människorättsaktivister och bästsäljande författare. De grundade Free The Children som har byggt mer är 500 skolor i utvecklingsländer. Chris Mallinos är en Torontobaserad journalist. En version av detta reportage publicerades den 6 april i Ottawa Citizen.

Översatt från: http://en.epochtimes.com/news/8-7-4/72885.html