Livets egentliga boning
Livet efter detta: När vår fysiska kropp dör, som när ett ljus släcks, lever då vår själ vidare? (Foto: Stephanie Lam/The Epoch Times)


I princip dör vår mänskliga kropp en gång varje årtionde. Varje cell reproduceras, försvinner och ersätts med en viss frekvens, beroende på vilken typ av cell det är (muskler, bindväv, organ, nerver och så vidare). Medan de celler som ursprungligen fanns i våra ansikten, ben eller i vårt blod har varit borta i timmar, dagar eller år fortsätter dock vår ständigt förnyade kropp att innehålla ett medvetande.

Var sitter då medvetandet? Är det oberoende av den cykel av liv och död som vår fysiska kropp genomgår?

Svaret på den här typen av frågor finns ofta någonstans på gränsen mellan vetenskap och filosofi – men förmågan att avgöra var livet börjar, slutar och var det sitter är en ytterst relevant fråga för den vetenskapskrets som vill upptäcka existensen av levande organismer vid framtida utforskning av rymden. Insikt i dessa frågor kan också på ett bättre sätt avgöra den exakta dödstidpunkten i hopp om att finna mer avancerade metoder för återupplivning med biologiska organismer.

Enligt den moderna biologin utvecklas lärandet – bestående av ett mängd stimulanser från omgivningen och skapandet av dendritförgreningar under hela livet – i vad som är känt som “nervcellsinformationslagring”.

Denna lagring är snabb, men den är inte lika effektiv som genetisk information. Ett genetiskt informationspaket levereras omedelbart generation efter generation, utan något behov av tråkig verbal inlärning.

För att uttrycka det på ett annat sätt existerar det en blåkopia av vår kropp i våra barn genom våra gener. Hårfärg, kroppsform, plasmaprotein, eller en viss sammansättning bevaras i paket av genetisk information som vidarebefordras genom generationerna.

Syftar detta på en slags odödlighet? Inte alls. I kombinationen av könsceller som föregår befruktningen förloras en stor andel gener i processen vid skapandet av zygoterna [dvs de celler som är produkten när de manliga och kvinnliga könscellerna förenas vid befruktning – övers. anm.]. Egenskaperna bärs vidare, men individualiteten försvinner med döden.

Icke desto mindre påstår vissa vetenskapsmän att kropp och sinne går olika vägar efter att livscykeln är avslutad. Enligt läkarna Rene Severijnen och Ger Bongaerts – forskare vid University of Radboud Nijmegen’s medical center i Holland – existerar livet på olika nivåer. De påpekar att medan celler dör relativt snabbt så är atomer i realiteten odödliga.

Enligt Bongaerts innebär en atoms död att materia omvandlas till energi – samma sak som händer när en atombomb detonerar. Det vill säga medan en kropp förruttnas på bårhuset (upplösning på cellnivå) så bryts inte atomkärnan ner. Annars skulle man kunna säga att varje kropp när den dör utgör samma potentiella fara som en atombomb.

Atomernas aktivitet upphör inte vid döden, så vad händer med dessa atomer när en person dör?

I trosuppfattningarna i de antika österländska kulturerna sades det att människan har många kroppar som existerar i olika lager. Mot bakgrund av denna förståelse kan vi se att medan kroppen på bårhuset förruttnas så sönderdelas lagret med celler (den fysiska kroppen). Samtidigt behåller de relativt små atomerna inom dessa celler, vilka existerar i en dimension som är bortom räckhåll för sådan förruttning, sin ursprungliga sammansättning.

De här ”kropparna”, som är uppbyggda av partiklar mindre än celler och som inte genomgår den nedbrytning vi ser på bårhuset, kan mycket väl vara själen, sinnet eller det övermänskliga medvetandet som vi intuitivt kan uppfatta men som vetenskapen ännu är inte kan identifiera.

Deras närvaro tyder på att livet efter att kroppen dött kanske inte tar slut. Som Rene Severijnen påpekar är upphörandet av tillväxt och metabolisk aktivitet när kroppen dör bara en sida av myntet.

Enligt vissa forskare har atomerna ett minne – av varje rörelse, varje känsla, varje extremt liten upplevelse. Tanken om att atomerna bär med sig minnen kan tyckas långsökt, men upptäckten av intelligens på mikroskopisk nivå har öppnat dörren för nya debatter beträffande livets ursprung.

Under många år menade vetenskapen att cellerna saknade individualitet och de ansågs fungera tillsammans med de övriga likt trådarna i ett tyg. Aktuell forskning av professor Brian Ford, biolog och ordförande i Cambridge Society for the Application of Research, tyder på något annat.

Hans arbete avslöjar att individuella celler istället är fullständiga varelser med intelligens som kommunicerar och utbyter information. Enligt hans synsätt är den enskilda cellen en komplett organism som i själva verket har förmågan att ta beslut.

Betänk då om en cells lagrade förmågor som aldrig tidigare beskrivits av vetenskapsmän också, som vissa forskare menar, skulle föras över till den fina atomära strukturen. Då skulle detta kunna ge en nyckel till mänsklig odödlighet och den påtagliga illusion som reflekteras i dödstillståndet.

Översatt från: http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/22680/