Efter fredagens omskakande terroristattacker mot det franska samhället har livet så smått börjat gå vidare för Parisborna. Attackerna är förstås det övergripande samtalsämnet i en stad där osäkerheten om vad som ska hända härnäst är stor. På många väggar och monument kan man se orden ”Livet går vidare, vi måste fortsätta leva” klottrat.

De flesta allvarliga händelser tar slut, eller så vet man åtminstone ungefär vad som väntar. Men här finns inget slut; rädslan och ovissheten om det ska hända igen vilar över samhället. Attackerna ses som en logisk fortsättning och bekräftelse på attackerna mot Charlie Hebdo i januari.

Mer skrämmande än elfte september

Amerikanerna Angie Spivey och Rick Myers bodde i New York under attacken mot tvillingtornen den elfte september 2001. De tycker att skillnaden är väldigt stor mellan attackerna i Paris och New York.

– Där var det en stor attack och sedan var det över. Här är det  mindre attacker på många olika ställen. Ingen vet när det händer igen eller när det tar slut, och det finns beväpnade poliser överallt.

 

Angie Spivey tycker det är ännu mer ovisst    och obehagligt här än efter elfte september.

– Alla är på helspänn. Igår när vi var på en restaurang spred sig plötsligt en våg av panik när alla rusade till baksidan i tron att det var en ny attack.

Flera falsklarm har rapporterats, och det ligger en påtaglig spänning i luften. Natten efter attackerna spreds panik bland människor som samlats vid Place de la République, då en raket avfyrades under ett bröllop i närheten. I ett annat distrikt rapporterades kollektiv hysteri efter ett falsklarm.

Inte första gången

Det är inte första gången fransmännen råkar ut för ett sådant här drama.

– Det enda positiva är solidariteten som uppstod efter Charlie Hebdo, och nu ser vi hur japaner, amerikaner, så många människor samlas här, och det ser vi inte varje dag, säger parisbon Lea Morrin.

– Vi tänker alltid att det händer andra men inte oss. Men efter Charlie Hebdo var det väntat. Det var det som utlöste det. Jag tror vi var beredda på att något sådant här kunde hända efter det, säger Stacy Gaultier.

”Det här får inte hindra oss från att leva”

På baren La Belle Équipe är stämningen spänd tre dagar efter dådet. Alla som är där känner någon som såg vad som hände och många känner någon som dödades.

Barens fönster är genomborrat av kulor, och förbipasserande har lagt dit blommor och barnteckningar.

Mohammed Elkrif ,60, minns den svarta Volkswagen Polon och mannen som hoppade ur från vänster bakdörr och sköt urskillningslöst på folk, innan han försvann och lämnade död och kaos efter sig.

– Det finns inga ord… Det är oklart vad som kommer att hända nu. Vi kommer att leva med rädsla, men kan vi leva så här? Vi förlorade en kusin som jobbade på Bataclan, sade Elkrif.

Jihav Kraïma som arbetar i en delikatessbutik döljer inte sina känslor:

– Vi anser att detta är krig. Vi måste stå enade, det får inte hindra oss från att leva. Vi måste alltid leva. Människor som inte har någon religion, ingen kultur, inga rötter, ingenting. Jag är fransk med tunisiskt ursprung och muslim. Vi känner inte igen de har människorna, ingen gör det.

”Sådant här händer varje dag i en del länder”

Svenskan Kitty Svoboda som bor i Paris kom till Place de la République för att hedra offren under måndagens tysta minut.

– Jag är inte så rädd. Men innan tänkte jag att vi lever i Europa, och sådant här kan inte hända oss. Så man vet inte riktigt vad hur man ska reagera. Det blev en chock. När jag gick ut häromdagen såg man rädslan i folks ögon. Den är svår att beskriva, som en blandning av rädsla och sorg.

– Jag tror att folk redan innan visste att det var nödvändigt att bekämpa terrorism men att vi nu ser det i all dess fasa. Detta kommer nog att föra européerna närmare varandra. Alla är redo att stödja Frankrike nu. Kanske är det signalen för att vi ska kämpa tillsammans för att ta hand om varandra, sade Kitty Svoboda.

Bombpaket och försenade tunnelbanor

På måndagseftermiddagen ser det ut ungefär som vanligt, men man ser inte många leenden. Lite senare stoppas två tunnelbanelinjer helt och två andra försenas på grund av bombhot. Parisarna är vana vid ”bombpaket”, försenade tunnelbanor och tungt beväpnade militärer.

Melas Israïm kommer från ett land där våld är vanligt, och har ett annat perspektiv på händelsen. Han gillar inte regeringens politik och undantagstillståndet, och tycker inte regeringen ska skapa rädsla och hysteri.

– Jag tror det har skakat om Frankrike och Europa. Vi har haft turen att få leva i lugn och ro varje dag. Dricka vårt kaffe och njuta av friheten. Det som hände här händer i andra länder varje dag. I Kongo händer det hela tiden…Men när det händer här är det som vi plötsligt vaknar upp med total minnesförlust, sade Israïm.

Emiliano Mario 90 år, arkeolog och föreläsare känner inte igen sitt Mellanöstern och sitt Frankrike.

– Jag har rest i Syrien och Irak och arbetat med muslimer i hela mitt liv utan problem. Så jag förstår inte sådant här. Är det ett politiskt problem? Personligen tycker jag det är ett brott, sade han.

– Vi lever i en värld där det inte är 50-talet längre. Frankrike var underbart på 50-talet men nu är det över. Jag känner skillnaden. Jag förlorade en vän på La Belle Équip. Han drack kaffe, precis som jag ofta gör. Jag kunde ha varit med honom, men jag var på Louvren. Jag har haft sådan tur, sade Emiliano Mario och blickade ut över horisonten.

Två döda när fransk polis stormade terroristlägenhet