I torsdags väckte några miljöpartister plötsligt en diskussion om möjliga regeringsalternativ ifall Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen och får en vågmästarroll. Miljöpartisterna förklarade sig redo att samarbeta med alliansen för att eliminera SD:s inflytande.
I debatten som följde gjordes äntligen den högst relevanta jämförelsen mellan Sverigedemokraterna på yttre högerkanten och Vänsterpartiet på den andra kanten.
Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund förklarade i Ekot att lika lite som han vill regera med Sverigedemokraterna, vill han liera sig med Vänsterpartiet.
– Det är som att fråga om du vill ha pest eller kolera. Det går inte att svara på. Båda står för en människosyn som jag inte kan förlika mig med.
Och centerledaren Maud Olofsson var tidigare i veckan ännu tydligare om vad hon anser om Vänsterpartiet och dess ledare Lars Ohly:
– Aldrig i världen att jag sätter mig i en regering med en kommunist.
Den massiva kritik som riktats mot Sverigedemokraterna är både begriplig och befogad. Ett parti som bygger sin retorik på rädsla för och avståndstagande från andra människor kan inte anses följa de grundläggande demokratiska principerna.
Det märkliga är att inte samma omfattande kritik för länge sedan riktats mot Vänsterpartiet, som för bara 20 år sedan hette Vänsterpartiet kommunisterna. Det är alltså samma parti med ett reducerat namn.
Det är inte många år sedan som den nuvarande partiledaren Lars Ohly öppet kallade sig kommunist. Det vittnar inte bara om en politisk naivitet och historielöshet hos Ohly själv. Det säger också något om det svenska samhället. Att han kunde komma med ett sådant uttalande och ändå fortsätta som partiledare tyder på att hela det politiska Sverige är okunnigt om hur allvarligt kommunismen skadat mänskligheten.
I en artikelserie i Epoch Times har Justin Stamm redogjort för hur nära varandra de nazistiska/högerextrema och de kommunistiska/vänsterextrema ideologierna ligger. Att båda i själva verket är former av barn av socialismens fader Karl Marx. Det är nog allom bekant att kommunismen ryms inom den socialistiska sfären. Att även Hitler befann sig där har kanske inte lika många insett. Men det framgår tydligt när man skriver ut hela namnet på det parti han ledde: Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet.
Såväl nazister som kommunister har hängivit sig åt att rensa ut oönskade personer, i strävan att skapa idealmänniskor som var lämpade att leva i deras drömda utopier här på jorden; det Tredje riket respektive proletariatets diktatur. Nazisterna var aktiva under en relativt kort period, från 1919 till 1945, och dödade cirka elva miljoner människor.
Kommunisterna har kunnat verka betydligt längre (och varit en betydligt mera integrerad del av världen som vi känner den). Det är svårt att sätta en exakt startpunkt; begreppet kommunism användes innan Marx 1848 skrev det kommunistiska manifestet. Men låt oss för enkelhetens skull börja vid Oktoberrevolutionen i Ryssland 1917.
Enligt Justin Stamms artiklar har nazisternas och kommunisternas offer fallit för samma svärd, det som på rasbiologiska grunder ville rensa ut ”mindre lämpade” individer och människotyper.
Proletariatets diktatur avsåg att rensa bort högerelement och sådana som stod i vägen för kommunismens herravälde. Hur många som har offrats finns det olika uppgifter om, men enligt Kommunismens svarta bok som utkom 1999 var det över 90 miljoner människor. Jung Chang som skrivit en omfattande biografi över Mao Zedong hävdar att bara i Kina har minst 70 miljoner dött till följd av kommunismens förtryck.
Förhoppningsvis har vi bara sett början på en bredare diskussion om hur nära partierna i politikens båda marginaler faktiskt står varandra.
För alla som genomgått svensk grundskola borde veta bättre än att komma med bortförklaringar som att kommunismen ”egentligen” är god, det gick bara lite fel i genomförandet, eller att de kommunistiska diktaturerna ”egentligen” inte är kommunistiska, för den verkliga kommunismen vill avskaffa staten till förmån för proletariatets diktatur och så vidare.
Det finns alldeles för många bevis på motsatsen, för den som vill se.
