Under renässansen var det vanligt för de priviligierade att studera grekiska och latin. De stoiska grekiska och romerska filosoferna, matematikerna och konstnärerna lade grunden inom sina respektive områden. I över 1000 år har verken sedan använts som kursmaterial.
Leonardo da Vinci föddes 1452 i lägre samhällsklassen. Han fick aldrig någon klassisk skolning. Istället lekte den unge Leonardo i vattnet, i vinden och gjorde alla möjliga rackartyg, med goda avsikter. Han tittade på fåglarna när de flög och drömde till synes omöjliga drömmar. Leonardos utbildning gavs till honom av naturen. Han hade en skarpsinnig förmåga att lyssna till den som få andra kunde. Som pojke var Leonardo da Vinci obehindrad av föreställningar, vilket gjorde honom fri att begrunda världen med oändliga möjligheter.
På 1460-talet tog Leonardos far med den unge Leonardo till Andrea del Verrocchio, en känd målare och skulptör i Florens, Italien, för att bli lärling hos honom. Verrocchio hade fått i uppdrag att göra en målning av Jesus när han döptes. Verrocchio lät Leonardo, i sällskap med hans andra elever, måla de mindre karaktärerna i målningen, medan han själv målade huvudpersonerna.
Leonardo målade en ängel nere i det vänstra hörnet av målningen. Alla, inklusive Verrocchio, var stumma av häpnad. Det var den allra vackraste målning av en person som någon någonsin hade sett på en duk. Leonardo använde en oljebaserad färg som inte var så vanlig på den tiden, för att ge ängeln klara färger och mjuka detaljer. Leonardos lilla ängel framträder mycket levande i målningen.
Ängelns naturliga ställning och uttryck står i kontrast till den stela porträttmålningen som var vanlig under medeltiden och som syntes hos de andra karaktärerna. Den här lilla ängeln rörde Verrocchio så mycket att han gav löfte att aldrig måla mer, eftersom han blivit överträffad av sin elev Leonardo.
Senare fick Leonardo i uppdrag att måla Francesco del Giocondos fru, La Gioconda, som är mest känd som Mona Lisa. I den här målningen uppfann han en teknik som kallades ”Sfumato”, från det italienska ordet ”Sfumare”, som betyder ”att förångas som rök”. Det är en teknik som ger målningen ett suddigt utseende. Det fungerar genom att man målar i lager av tunna genomskinliga färger för att skapa djup, volym och form. Övergången mellan färgerna är nästan omärkbar.
Da Vinci älskade att leka med kompositionen. När blicken rör sig över landskapet, var fastnar den? Sinnet förändrar en målning som om det såg på verkliga ting, man måste vara medveten om vart blicken rör sig.
Da Vinci använde kompositionen eller hur blicken rör sig över en målning till full effekt. Han var medveten om att blicken söker en öppning. I Mona Lisa skapar den breda basen av armbågar som rör målningens kanter en bas, eller ett golv, för ögonen. Den mörka dräkten och den pyramidformade kompositionen drar åskådarens blick uppåt. Mona Lisas mörka hår skapar en ram som sträcker sig vidare bort från dräkten.
Leonardo målade bakgrunden som ett öppet landskap. Han uppfann en teknik kallad atmosfäriskt perspektiv, där landskapet blir suddigare ju längre bort från åskådaren den är. Åskådarens blick vilar naturligt för att möta Mona Lisas blick. Hennes lugna leende och avslappnade uttryck gör henne välkomnande och gåtfull.
Leonardos studier av den mänskliga anatomin hjälpte honom att porträttera tankar och känslor i målningarna. När Leonardo målade Den sista måltiden, satt han outtröttligt på torget, betraktade människor, deras ansiktsuttryck och handrörelser för att få rätt uttryck hos varje karaktär. Varje uttryck kommer ur en tanke och Leonardo bröt sig loss från de stoiska, stela porträtten från tidigare och målade människor med naturliga uttryck och rörelser, för att uppfylla dem med ett eget liv.
I nästan alla målningar tog Leonardo konsten till nya höjder. Han studerade naturen, seendet och perceptionen för att måla världen så som den verkar. På medeltiden existerade inte alls de grundläggande begreppen inom målningen som vi nu tar för givna. Leonardo målade saker på avstånd som mindre och i en ljusare färg. Han brukade se på den mänskliga handen och leka med hållning och position för att skapa en känsla.
De flesta av Leonardos karaktärer ser ut som att man kunde krama dem. Leonardo gifte sig aldrig. Han var en karismatisk person som tyckte mycket om sällskap, men han var ofta hemlighetsfull när det gällde honom själv. I målningarna visar han verkligen sin värme och hängivenhet till dem som fanns omkring honom och till sitt arbete. Han strävade efter perfektion. Målningarna gav honom utlopp för hans idéer, ett sätt att kommunicera hans vision.
Leonardo avskydde våld och talade ofta om hur illa folk kunde behandla varandra. I målningarna är han inbjudande och välvillig.
Det är de fina nyanserna som gör Leonardo da Vincis verk så storslagna. De små detaljerna, utmanandet av gamla föreställningar och uppfattningar av världen genomsyrade hans konst med en overklig kvalitet som står vid sidan av andra av samma tid.
Översatt från engelska: http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/43261/
