Legenden om de åtta gudomarna uppkom troligen under Tangdynastin och berättelsen har förändrats under de olika dynastierna. Före Mingdynastin var gestalterna: Han Zhongli, Zhang Guolao, Han Xiangzi, Tie Guaili, Cao Guojiu, Lu Dongbin, Lan Caihe och He Xiangu. De var mycket olika både utseendemässigt och till personlighet. De åtta var stora gudar inom den taoistiska skolan och de träffades ofta.
Cao Guojiu var släkt med en kejsare, Tie Guaili var invalid och gick med käpp, He Xiangu var en ung och attraktiv kvinna, Zhang Guolao såg mycket frisk ut under sin ålderdom och red ofta baklänges på en åsna. Han Xiangzi var brorson till Han Yu, en berömd författare under Tangdynastin och han tyckte om att spela flöjt, Han Zhongli sågs alltid med en solfjäder av palmblad i handen.
Under sina resor mötte de åtta gudarna olika sorters människor och situationer och mycket av detta har förts vidare som berättelser. En historia som beskriver en andlig sanning berättar hur Lu Dongbin motarbetas när han försöker erbjuda frälsning åt människorna.
Lu Dongbin hade en gång lovat Han Zhongli att rädda alla levande varelser. Men han behövde fortfarande rädda en människa, så han gjorde en resa till Yueyangområdet. Han hade varit där två gånger tidigare i ett försöka att nå ut till vanligt folk. Yueyang är nu ett administrativt distrikt i provinsen Hunan i Kina, vid stranden av sjön Dongting.
Lu Dongbin klädde ut sig till en gammal man som sålde matolja. Under förevändning att sälja oljan kunde han möta och välja ut sina kandidater och om en kund inte verkade girig och inte begärde mer olja än vad han hade betalt för, kunde han erbjuda honom frälsning. Så han gick omkring och sålde olja under ett antal år och under den här tiden mötte han bara giriga kunder som hade överdrivna krav, förutom en äldre kvinna. Den gamla kvinnan tog bara det hon hade betalat för och inte en droppe mer.
Lu Dongbin blev överraskad och trodde att han äntligen hade funnit en människa som han kunde rädda. Han frågade kvinnan:
– Alla som kommer för att köpa olja vill få lite extra, men inte du. Varför inte det?
– Jag är nöjd med bara en kanna olja. Dessutom är det inte lätt för dig att leva på att sälja olja, så hur skulle jag kunna ta mer, svarade kvinnan och sedan erbjöd hon Lu Dongbin lite sprit för att uttrycka sin tacksamhet.
Lu Dongbin kände att hon hade bra kandidat och tänkte erbjuda henne räddning. När han upptäckte att det fanns en brunn på hennes gård, kastade han i några risgryn. Han berättade för den gamla kvinnan:
– Du kan tjäna en förmögenhet på att sälja vattnet i brunnen.
Sedan gick han iväg. Den gamla kvinnan vände sig om och fann att vattnet i brunnen hade förvandlats till sprit. Precis som Lu Dongbin hade föreslagit sålde den gamla kvinnan spriten från brunnen och gjorde sig en förmögenhet inom ett år.
En dag kom Lu Dongbin förbi den gamla kvinnans hus men hon var inte hemma, bara sonen. Lu Dongbin frågade honom:
– Hur har affärerna gått med att sälja sprit?
– Jodå, affärerna går bra, men det finns inga korn, som destillerats, att mata grisarna med, svarade sonen. Vid dessa ord, suckade Lu Dongbin för sig själv:
– Människornas omättliga girighet har nått en sådan bedrövlig omfattning.
Så han tog tillbaka risgrynen ifrån brunnen och gick iväg.
Strax efteråt återvände den gamla kvinnan. Hennes son berättade för henne vad som hade hänt. Hon gick till brunnen för att ta sig en titt. Spriten i brunnen hade förvandlats tillbaka till vatten. Den gamla kvinnan rusade mot dörren, men Lu Dongbin var sedan länge försvunnen.
Lu Dongbin lämnade Yueyang och tog sig till Dongtingsjön. Han efterlämnade ett poem som var en klagosång på mänskligheten:
– Tre gånger kom jag till Yueyang utan att någon kände igen mig, gnolade på en vers då jag korsade sjön Dongting.
Bearbetad från New Tang Dynasty TV (NTDTV) från programet Journey to the East.
http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/19461/
L
