LEDARE: Vi måste prata om Kinas tysta massmord
Tianjins första centralsjukhus. En av många platser i Kina där ett tyst massmord ägt rum det senaste årtiondet. (Foto: Sjukhusets egen dokumentation)


Kan tiotusentals – eller hundratusentals – människor dödas och försvinna, utan att världen reagerar, och utan att någon får veta? Det är en fråga som aktualiseras nu när tecken tyder på att Kina håller på att sopa igen spåren efter ett massmord som det är märkligt tyst om i svenska medier.

I filmen ”Fatherland” från 1994 leker man med tanken på hur det skulle ha sett ut om Nazityskland vunnit andra världskriget. En konsekvens är att nazisternas utrotning av judarna aldrig blev känd. Den officiella sanningen bland tyskarna är i stället att judarna tvångsförflyttades till Östeuropa.

Filmen får sin spänning just ur den hisnande tanken på att miljontals människor bara skulle kunna utplånas ur det kollektiva medvetandet. Några av de mest skakande scenerna i ”Shoah”, Claude Lanzmanns dokumentära mästerverk om förintelsen, handlar om de rena förintelselägren – Treblinka, Sobibór och Belzec. Det som skrämmer så är just deras brist på påtaglighet; de var tillfälliga, undangömda, geografiskt sett försvinnande små inrättningar, som revs av nazisterna när ryssarna närmade sig. Nästan ingen överlevde från de här lägren, och nästan ingenting finns kvar av lägren, rent fysiskt.

”Vad skulle hända om världens folkrikaste land, en järnhård diktatur med en befolkning på 1,3 miljarder människor, bestämde sig för att i fredstid, tyst och kliniskt, slakta tiotusentals eller hundratusentals av sina egna medborgare?”

Det är väldigt svårt att ta in att hundratusentals människor förvandlades till aska i de där små oskyldiga skogsgläntorna. I en scen berättar en överlevande hur de som tvingades arbeta där, efter att liken bränts, fick krossa kvarvarande ben till mjöl. Inga bevis fick finnas kvar.

Nu var det här brottet för enormt för att dölja. Nazisterna förlorade dessutom kriget, och likhögarna låg kvar för alla att se. Men vad skulle hända om världens folkrikaste land, en järnhård diktatur med en befolkning på 1,3 miljarder människor, bestämde sig för att i fredstid, tyst och kliniskt, slakta tiotusentals eller hundratusentals av sina egna medborgare? Skulle resten av världen någonsin få reda på det, eller skulle det bara kunna sjunka undan och försvinna?

LEDARE: Första ronden har redan börjat

Brottet

Sedan de första rapporterna kom ut för tio år sedan har allt mer bevis samlats som tyder på att Kinesiska kommunistpartiet, systematiskt och i hemlighet, mördar samvetsfångar för att sälja deras organ.

Det sker av allt att döma i ett komplext samarbete mellan bland annat militär, paramilitär, officiella fängelser, inofficiella fångläger och sjukhus. De drabbade är bland annat tibetaner och uigurer, men framför allt falungongutövare som slussas runt i Kinas fängelse- och fånglägersystem.

Ofta greps de här människorna inte under legala former, ens med kinesiska mått mätt, utan ”försvann” bara, utan att eventuella anhöriga någonsin fick veta vad som hände. När de dödats på operationsbordet kremeras kvarlevorna, och det är som om de aldrig hade funnits.

Flera undersökningsrapporter i ämnet föreligger, liksom flera böcker och dokumentärfilmer; ett flertal har kommit bara de senaste åren. En av dem – flerfaldigt prisbelönta ”Human Harvest” – visas i Sveriges riksdag nu i dagarna, i ännu ett försök att väcka en minst sagt slumrande opinion i Sverige.

” Stora svenska medier tycks agera utifrån något slags märklig cirkulär logik som säger att eftersom inga andra stora svenska medier rapporterar om det så är det nog ingen ‘story’, och därmed inget man behöver ta tag i.”

Sveriges tystnad

Flera länders parlament (däribland USA:s kongress) liksom Europaparlamentet, har på olika sätt uppmärksammat dessa anklagelser och krävt att Kina lägger korten på bordet. Andra länder har infört olika typer av lagstiftning just på grund av dessa misstankar. Sveriges regering har dock – liksom många andra – förblivit tyst, trots vår internationella image som förkämpar för mänskliga rättigheter. Förutom Epoch Times har svenska medier i stort sett helt ignorerat frågan.

Vad beror det här ointresset på? Knappas på brist på alarmerande indicier, även om de där riktiga ”rykande pistolerna” saknas (och troligen, på grund av sakens natur, aldrig kommer att dyka upp). Frågan avfärdas lättvindigt som ”konspirationsteorier”, gås förbi med tystnad, eller förlöjligas till och med. Stora svenska medier tycks agera utifrån något slags märklig cirkulär logik som säger att eftersom inga andra stora svenska medier rapporterar om det så är det nog ingen ”story”, och därmed inget man behöver ta tag i.

Visst, möjligheterna att verkligen efterforska det här för medier som kanske inte ens har en fast korrespondent i Kina kan synas små. Men det har redan bevisats att det inte är omöjligt. Författaren och journalisten Ethan Gutmann har till exempel gjort ett extremt gediget och övertygande arbete med boken ”The Slaughter” som kom ut 2014. Epoch Times har i tio år rapporterat utifrån de rön som ändå framkommer.

Strutsbeteendet från medier och regering är djupt beklagligt, men begripligt. Frågan är helt enkelt för ohanterlig. Det är, eller borde i alla fall vara, otänkbart att ha civiliserade relationer med en regim som störtat ner i en sådan här moralisk avgrund. Och eftersom riktigt hårda, ovedersägliga bevis saknas är det mest praktiska att bara ignorera det hela tills vidare.

”Ser man på kommunistpartiets historia, och beaktar hur avgörande det är att det framstår som starkt, ofelbart och i total kontroll, blir det mycket svårt att tro att man någonsin skulle medge att det här har ägt rum.”

En avveckling i det tysta?

Nu finns det dock indikationer på att den kinesiska regimen kan vara på väg att i tystnad avveckla och begrava den här fruktansvärda verksamheten.

Den nuvarande ledningen under Xi Jinping är så klart medveten om de här brotten, även om de initierades under hans rival Jiang Zemins tid vid makten. Ser man på kommunistpartiets historia, och beaktar hur avgörande det är att det framstår som starkt, ofelbart och i total kontroll, blir det mycket svårt att tro att man någonsin skulle medge att det här har ägt rum. Inga utrensningar eller syndabockar skulle kunna rädda partiets legitimitet.

I stället hoppas man sannolikt på att Kina är ett tillräckligt stort, slutet och väloljat förtrycksmaskineri för att ett antal oönskade, rättslösa, namnlösa medborgare – som dessutom hade oturen att ha friska organ – bara ska kunna försvinna ner i ”minneshålet”. Vare sig de är 10 000, 50 000, 100 000 eller ännu fler, så är de ju ändå bara en droppe i det kinesiska folkhavet, i en värld full av uppseendeväckande och blodiga konflikter. Att det här ska kunna ske är en djupt skrämmande tanke.

Men enorma brott – vilket också är filmens ”Fatherlands” sensmoral – tenderar trots allt att avslöjas förr eller senare. Man får bara inte inbilla sig att det sker av sig självt, utan att någon håller frågan levande.

Så när vi skriver att ”vi måste prata om” det här, så återanvänder vi inte i första hand ett populärt uttryck i tiden. Rubriken bör i stället läsas som ett krasst konstaterande av Epoch Times roll i Sverige i dag: Vi, som tidning, måste fortsätta att prata om de här brotten. För om vi inte gör det, vem gör det då? Svaret just nu lyder: väldigt få.

Vi hoppas verkligen att det här kan förändras snart.