I dag är det världsdagen för pressfrihet. Det har blivit ännu en sådan där dyster årsdag i Kinarapporteringen, bredvid exempelvis 4 juni (massakern på Himmelska fridens torg) och 20 juli (inledningen av förföljelsen av falungong), och så klart Kinesiska kommunistpartiets egna jubileum.
Det är sällan man har något att glädja sig åt när det gäller Kina och pressfrihet, och 2015 var inget undantag, enligt Freedom Houses årsrapport.
Kina, världens folkrikaste land, ligger på plats 87 av 100. Under sig har man mestadels extrema, slutna diktaturer som Eritrea, Vitryssland och Nordkorea, eller länder i krig. Iran, som ligger tre platser längre ner, har ju fortfarande sanktioner emot sig av det internationella samfundet.
William Nee på Amnesty konstaterade att ”det största bakslaget för pressfriheten i världen de senaste tre åren har varit den ökande internetkontrollen i Kina”. Xi Jinpings hårda framfart på internet har även haft negativa konsekvenser för traditionella medier.
”Kina, världens folkrikaste land, ligger på plats 87 av 100. Under sig har man mestadels extrema, slutna diktaturer som Eritrea, Vitryssland och Nordkorea, eller länder i krig.”
Mörkt även i Hongkong
I dagarna kom dessutom en specialrapport från Reportrar utan gränser, som fokuserar på Hongkong. Den lilla men folkrika före detta brittiska kolonin ligger som en termometer under den stora kinesiska kroppen, med sitt ”ett land, två system”-undantag, som på papperet garanterar pressfrihet. Här löper en frontlinje i den mediala delen av Kinas kamp för att bli världens ledande supermakt.
Peking har på alla möjliga vis, både subtila och mindre subtila, systematiskt försökt sabotera såväl pressfriheten som andra medborgerliga rättigheter i Hongkong alltsedan övertagandet 1997. Och man har lyckats rätt bra med att sabotera pressfriheten på senare tid, med god hjälp av den Pekingtrogna delen av Hongkongs elit.
Rapporten är nedslående läsning: direkt censur, självcensur, hot, avsked, påtryckningar från annonsörer och uppköp av partitrogna kapitalister eller annan ekonomisk påverkan från fastlandet. Många journalister vittnar om en stämning av skräck och förlamning.
Två saker inger ändå hopp när det gäller Hongkong. Den första är att journalisterna trots allt fortfarande protesterar, som nu i måndags när hundratals demonstrerade mot att tidningen Ming Paos chefredaktör Keung Kwok-yuen sparkades, av allt att döma för att han körde en förstasidesnyhet om rika och mäktiga Hongkongpersonligheters inblandning i Panamaskandalen.
”Kina … mal på i det tysta med sin internationella mediestrategi: att resten av världen ska börja bevaka och beskriva Kina på partiets villkor, och till partiets fördel.”
Det andra är att det faktiskt går ganska dåligt för många av de medier som allt mer springer Pekings ärenden, vilket Epoch Times tidigare rapporterat om. Hongkongs läsare har ju inte årtionden av indoktrinering i sig, och de flesta av dem vill inte ha Kinesiska kommunistpartiets propaganda, varken direkt eller indirekt.
Mediestrategin mal vidare
Något som däremot oroar är att Kina, ett land där man inte hymlar det minsta med att media är och ska vara det styrande kommunistpartiets lydiga redskap, mal på i det tysta med sin internationella mediestrategi: att resten av världen ska börja bevaka och beskriva Kina på partiets villkor, och till partiets fördel.
Epoch Times är del av en internationell mediegrupp som innefattar världens största kinesiskspråkiga tidning utanför kommunistpartiets kontroll. Vårt uppdrag blir så klart ännu viktigare med tanke på ovanstående.
LEDARE: Första ronden har redan börjat
Kina fängslade flest journalister 2015
Tillsättningen av Twitters Kinachef bör granskas
