2017 är året då Kinesiska kommunistpartiet håller sin 19:e kongress. Den som följer Epoch Times Kinarapportering lär inte ha kunnat missa den saken.
Inte heller lär man ha missat de förväntningar, spekulationer och farhågor som följer med den här kongressen, så som Xi Jinping samlat makt kring sig själv och samtidigt låtit kvasten gå genom partiet sedan han blev högste ledare vid förra kongressen 2012.
Källa: Tyst motstånd mot Xi Jinping i Jiangsu
Och under tuppens år lär skruven dras åt ytterligare. För Kina är – som vi gärna påpekar – inte vilket land som helst. Det är världens folkrikaste land, med stora sociala och etniska spänningar, som styrs av en leninistisk, ogenomskinlig diktaturregim som gör allt för att hålla sig kvar vid makten och hålla befolkningen nöjd och/eller på mattan.
Sedan diktatorn Mao släppte lös den nationella katastrof som kallas ”stora kulturrevolutionen” på 60-talet, och som nästan slet landet i stycken, har ”stabilitet” varit ett ledord för kommunistregimen – man har nämligen sett vad instabilitet innebär. Och under ett kongressår är den lite extra viktig.
Kongressåret, då stora delar av partiets ledning på olika nivåer byts ut, är det närmsta Kina kommer ett demokratiskt lands valår. Precis som hos oss tilltar den politiska maktkampen, men hur det yttrar sig utåt blir i en enpartistat snarast det motsatta.
För medan man i en demokrati – där folket ska välja en president eller ett parti bland flera alternativ – gärna anstränger sig för att framhäva skillnaderna mellan alternativen, så vill regimen i enpartistaten Kina göra raka motsatsen: sätta upp en så lugn och enad fasad som möjligt, och helst få det kinesiska folket att tänka på annat medan man kohandlar och sticker kniven i varann bakom kulisserna.
Om det kinesiska politiska spelet i vanliga fall präglas av subtila och svårtolkade små gester med stor innebörd, så lägger stora händelser som partikongresser till ännu ett lager att försöka skala av. Därför bör man förbereda sig på att 2017 kan bli ett motsägelsefullt och förvirrande år.
Xi Jinping, som det mesta nu kretsar kring, har ju dessutom själv visat sig vara en synnerligen svårskalad lök, även om många bedömare som initialt hoppades att han skulle bli något slags liberal reformator landat i stor pessimism och ser honom som landets värsta autokrat sedan Mao.
Men faktiskt är det rätt blandade signaler som den kinesiska partistaten sänder ut. Samtidigt som den slagit ner stenhårt på civilsamhälle, press- och yttrandefrihet och advokater, så har den också avskaffat det ökända arbetslägersystemet och gjort domstolar tvungna att ta emot och behandla alla brottsanmälningar. Den nya övervakningskommissionen kan se ut som ännu en ”power grab” av Xi Jinping, men kanske den i framtiden kommer visa sig vara fröet till ett framtida rättssystem utanför partiets kontroll.
En liten illustration bara från den här veckan: Först gick Kinas högste domare Zhou Qiang ut med dundrande partiretorik som tycktes krossa de förvisso redan rätt fragila drömmarna om ett oberoende rättssystem enligt västerländsk modell i Kina. Någon dag senare förklarade ordföranden för Kinas högsta åklagarämbete, Cao Jianming, krig mot de korrupta lokala byledare som roffar åt sig mark och tvångsvräker folk, vilket är ett enormt socialt och juridiskt problem i Kina sedan många år. Cao sade till och med att advokater – en minst sagt utsatt yrkesgrupp i Kina idag – bör tillåtas spela en större roll i dessa fall.
Det går så klart att tolka Zhous uttalande (och annan liknande retorik på sistone) som ett tecken på att Kina gräver sin kommunistiska skyttegrav allt djupare. Men man kan också se det som ett sätt att sluta leden under ett känsligt år – särskilt som frågan om ett framtida oberoende rättssystem redan aktualiserats i och med den nya övervakningskommissionen. Omvänt kan man se Cao Jianmings uttalande endera som att han faktiskt vill ta itu itu med en enorm, grasserande rättslöshet eller som att han bara lägligt försöker lugna ner en social oroshärd.
Även Kinas utrikespolitiska agerande, och hur det bedöms, lär påverkas av kongressåret. Där har ju dessutom Donald Trumps slängiga utspel i Taiwanfrågan lagt till ännu ett lager av ovisshet. Lite lagom nationalism-främjande bråk med exempelvis Japan har Peking säkert inget emot under ett kongressår, men den känsliga ”ett-Kina”-politiken vill man väl knappast ha några vågor kring.
Det finns dessutom ännu en komplicerande faktor som man bör ha med i beräkningarna just i år: Xi Jinpings utrensningar av det nätverk som tidigare högste ledaren Jiang Zemin byggt upp. Kanske finns det högt uppsatta partikadrer som känner sig så trängda att de försöker skapa något slags kaos i ett sista försök att underminera Xi – mycket tyder ju på på att klockan nu verkligen klämtar för hela den här korruptionskulturen.
Men för oss på utsidan skulle även ett sådant agerande kanske mest bara se ut som krusningar på den blanksvarta ytan.
