För de flesta har bilden av “stridsvagnsmannen” en tydlig innebörd: en modig individ som står upp mot en förtryckarstat. Men för den före detta studentaktivisten Fang Zheng, som nu sitter i rullstol, var bilden ett verktyg som användes för att förtrycka honom.

Han konfronterades ofta med bilden av stridsvagnsmannen när han låg på sjukhus efter massakern den 4 juni 1989. Hans ben hade krossats av en stridsvagn som körde över honom på Eviga fridens aveny.

Fang Zheng var en av studenterna som protesterade mot tjänstemännens korruption och krävde mer demokrati och frihet. Hundratusentals idealistiska unga människor som han hade fyllt Himmelska fridens torg, i hjärtat av Peking, sedan april. Troligen mötte omkring 3 000 av dem en våldsam död den 4 juni för 25 år sedan, enligt den senaste forskningen.

— De satte mycket press på mig. Tjänstemännen höll upp bilden och sa: “Titta. Stridsvagnen krossar honom inte. Du blev överkörd, så du måste ha varit våldsam”.

Det var lögn, och tjänstemännens försök att banka in det i huvudet på Fang plågade honom. På morgonen den 4 juni hade Fang försökt rädda en kvinnlig student som svimmat av de kemiska vapen som soldaterna använde mot dem. Skottlossningen hade lugnat ner sig och han och några vänner försökte gå hem. Han skyndade sig bort och lyfte upp den unga kvinnan så stridsvagnen inte skulle köra över henne. Då körde den i stället över hans ben.

— Det första de ville få mig att göra var att glömma bort sanningen, förvrida fakta. Det var en ständig kamp. De ville att jag skulle dölja vad som hade hänt.

Fang skulle delta i paralympics i Kina, men nekades eftersom han inte ville ljuga om hur han skadades. Han sattes i husarrest, blev diskriminerad på sitt arbete och fick inte tala med vem han ville. Om han bara hade ljugit som regimen ville hade han besparat sig en hel del problem.

Fang Zheng berättade om sina erfarenheter på Harvarduniversitetet i april, som del av en panel som organiserats av en annan överlevare från demokratirörelsen, som själv aldrig tog sig till Peking.

Rowena He var en tonåring i Guangdong 1989. Hon cyklade iväg i natten för att samlas och tala med andra om nyheterna från Peking. Hennes familjs stöd var rörande. Hennes lillebror stoppade högtidligt fem yuan (ungefär fem kronor) i fickan på henne och sade: “Köp en läsk om du blir törstig.” Ingen av dem visste hur farligt det skulle vara att samlas.

Nio år senare lämnade hon Kina för Kanada, innan hon kom till Harvarduniversitetet, där hon undervisar om protesterna och hur de krossades med våld.

Hennes nya bok, “Tiananmen Exiles”, berättar om några av studentrörelsens nyckelfigurers erfarenheter, men även hennes egen historia.

Bokens kärna är intervjuer med studentledarna Wang Dan, Shen Tong och Yi Danxuan. Hon visar deras personliga kamp i det politiska våld som förändrade deras liv. Demokratirörelsen var något som formade dem, precis som henne.

Ringarna på vattnet från förföljelsen nämns nästan i förbigående, som i fallet med Cheng Renxing, en 25-åring student från Kinas folkuniversitet, som sköts ihjäl när han försökte lämna torget den 4 juni. Hans far, en bonde i Hubeiprovinsen, blev förkrossad av händelsen och dog sex år senare.

“Chengs mor försökte hänga sig i hemmet”, skriver Rowena He i boken. “men hon räddades av sin 10-årige sonson, som använde sin lilla kropp för att hålla uppe sin farmor i en timme, tills föräldrarna kom och räddade henne.” Barn i hans situation fick oftast inte veta om det lidande som familjen orsakats av att medlemmar dödats av regimens kulor.

He förklarar faktiskt exakt hur partiet försökte underminera familjebanden och tränga in mellan far och son för att förstärka sin politiska och ideologiska kontroll. Man har alltid försökt kontrollera de kineser som man sett som ett hot, genom att ersätta högre eller bara mänskliga impulser med total lydnad och lojalitet mot partiet.

Shen Tong berättar hur hans far, som var en tjänsteman i Pekings kommunala styre, pressades till att spionera på sin egen son. I vad som uppenbart var ett smärtsamt ögonblick sade hans far till hans mor: ”Jag har alltid gjort vad partiet kräver av mig, men jag kommer aldrig att förråda min egen son.”

Människoanden, strävan efter sanningen och motståndet mot regimens allra värsta instinkter lever alltså vidare, trots kommunistpartiets försök att kväsa det. En annan bok, ”People’s Republic of Amnesia” av Louisa Lim, före detta korrespondent på NPR, handlar om precis de här försöken.

Lim har rest runt i Kina, Taiwan och Hongkong för att samla ihop belysande historier om människorna runt proteströrelsen och massakern. Hennes övergripande tema är hur partiet har försökt vitmåla den verkliga historien och påtvingat folket en minnesförlust. Samma metoder med sociala påtryckningar och kontroll som tas upp i Rowena Hes bok dyker upp även här. Det är kommunistpartiets vanliga metoder, och det finns bara ett visst antal modiga människor som vågar sätta ideal högre än praktikaliteter och kämpa vidare mot glömskan.

Lim beskriver tidigt i boken situationen genom soldaten Chen Guangs ögon. Han kom från landsbygden, och var med om att faktiskt rensa torget. Hans armé smög sig in i huvudstaden i civila klädet. De släpade in maskingevär och ammunition i Folkets stora sal innan de bytte om till uniform och mejade ner studenterna.

Chen själv hade bara en kamera, aldrig ett vapen, enligt honom själv. han och hans kamrater ”visste inte att många tusen arbetare, till och med från ministerierna, deltog i marscherna”,  skriver Lim. ”De visste inte att man på högsta regeringsnivå hade delade meningar om hur man skulle hantera protesterna. (…) Och de visste inte – ännu – att de skulle bli pjäser i ett politiskt spel för högsta tänkbara insats.”

Andra detaljer som Lim gräver fram handlar bland annat om hur en högt uppsatt militär ledare vägrar att delta i massakern, och den djupa skräcken för att det skulle bli myteri bland soldaterna.

I andra delar av boken avhandlas även studenters berättelser om attacken och vad de upplevde efteråt. Till exempel berättas om den märklige Zhang Ming, en av studentledarna, som blev affärsman efter massakern. När han blev framgångsrik blev han dock bestulen på hundratals miljoner av regimens agenter, som fruktade att någon som han skulle bli för rik. Han kastades i fängelse i sju år och lever nu på resterna av sina tidigare inkomster. Han dricker bara mjölk och använder sig regelbundet av koppning i pannan mot de smärtor han lider av.

Det sista kapitlet i Lims bok handlar om en annan massaker som också ägde rum den 4 juni, men i staden Chengdu i sydvästra Kina. Där som i Peking öppnade soldaterna eld mot obeväpnade studenter som hade samlats i stadens centrum. Historien om den här massakern, och hur lite som är känt om den än i dag, visar hur framgångsrikt kommunistpartiet har varit när det gäller att undertrycka och få bort alla spår av sina brott. Men det är tydligt att den här strategin bara fungerar fram tills den dag det inte gör det längre.