Krönika: Visst behövs det mer
Krönikör Hans Bengtsson.


Plötsligt var världen en annan. Ett tiotal grader lades till på förra veckans termometerstapel, inga moln skymde solen, östanvind förde värmen från land ut mot kusten. Mer krävdes inte för att Sveriges skulle explodera i försommareufori.

Svenskarna anses inte vara ett särskilt religiöst folk, men sommaren tror man på. Den hyllas med såväl forntida som samtida ritualer, som midsommarstång och musikfestival, och försvann sommaren skulle många svenskar förlora den enda tröst som gör den karga Nord beboelig. 

Trädgården är naturligtvis viktig på sommaren. Övriga tider på året är den mest en buffertzon till grannarna, men den ljusa och varma årstiden så är den det primära forumet för svenskarnas liv. Men längtan efter utomhusvistelse står sig inte i alla väder.

Varje solig altan får snart ett parasoll, en markis, ett plasttak och blir en glasveranda med infravärme. När inglasningen är klar måste man skapa en ny uteplats, där det går att andas frisk luft och solen kan sätta färg på kinderna, som efter ett tag täcks med tak och väggar för att hålla vädrets elaka makter ute. Och sedan måste man ju skaffa en ny riktig utomhusplats, som väl även den kläs in, efter ett tag.

Vi vill vara utomhus, men bara nästan. Det ska inte vara kallt och blåsigt och solen ska inte sticka i ögonen. Vi söker den smärt- och myggfria illusionen av utomhus. Denna jakt efter bekvämlighet innebär att våra trädgårdars fria bollspels- och odlingsbara yta ständigt krymper. Det blir mindre gräs att klippa och det som ändå finns kvar ansas av robotklipparen medan fastighetsägaren traskar sig trött på gymmets löpband.

Det är något med svenskarnas förhållande till trädgårdar som sätter hela civilisationsbyggets fåfänglighet på sin spets. Vi jagar det naturliga men faller för bekvämligheten, och måste kompensera med konstgjord motion i luftkonditionerade lokaler, medan avlastande maskiner håller fint där hemma. Och det spelar ingen roll hur raffinerad tekniken blir, det krävs alltid mer grejer.

Trenden går igen
även i hustruns och mitt campingliv. För två år sedan köpte vi ett fint tält, som vi med stor nöd och ett gott mått av näppe lyckades resa i regn och snålblåst. Det stod sedan stadigt under hela semestern, men därefter har tältet fått ligga i fred i sin påse på vinden. När vi den senaste helgen skulle ut och undersöka Kullahalvön – en otroligt fin del av vårt land som man kunde tro ligger vid Medelhavet – så behövde vi naturligtvis högre bekvämlighet än vad den tunna tältduken kunde erbjuda.

Familjebilen tömdes på baksäten och när vi hade köpt en lagom bred madrass blev den i ett slag en perfekt campingbil för två. Regn, blåst och kyla hölls på bildörrs avstånd och vi kunde inte haft det bättre. Men kanske borde vi fixa ett förtält till nästa campingtur, för visst behövs det lite mer…