Solen har en allt avgörande betydelse för människors existens på jorden. Detta faktum blir smärtsamt påtagligt mitt i november. Jag känner både sympati för och avund mot de djur som är kloka nog att gå i ide under vintern.
Jag har alltid varit känslig för olika typer av väder. Solsken har piggat upp och regngrå dagar har sänkt mig. Storm och oväder är inga favoriter men innehåller i alla fall en dramatik som skakar om och försätter en i beredskapsläge. Det värsta vädret är det grå mellanvädret när temperaturen ligger kring fem grader, regnet hänger i luften, i moln som nästan totalt dräper solens strålar på dess färd mot jorden, och det blåser några sekundmeter. Då går världen trögt som en gammal rostig tröska. Det går åt mycket energi men utfallet blir ringa.
Egentligen är det inget problem att solen belyser vår del av jordskorpan under endast en kortare del av perioden mellan höst- och vårdagjämningarna. Det stora felet är att arbetstidsregleringen inte tar hänsyn till detta faktum, liksom att mörkret ökar nivån av sömnhormonet melatonin i våra kroppar. Vi måste jobba lika mycket som på sommaren, trots att vi till kropp och själ bara vill sova.
För min del blir detta faktum allt svårare att hantera för varje år som går. Höstmörkret fyller mig med obehag, trötthet, leda och bortlängtan. Om det beror på min egen ålder eller på något okänt accelererande klimatfenomen låter jag vara osagt.
Hade man fått gå och lägga sig vid solnedgången och gå upp samtidigt som solen, tror jag att saken hade varit betydligt enklare att hantera. Den förlorade arbetstiden hade ju kunnat tas igen på sommaren när solen inte vet till sig med alla sina strålar. Men jag befarar att det blir svårt att förhandla fram solflextid med arbetsgivarna. Dock hade min pappa faktiskt en sådan solljusanpassad arbetstid. Han arbetade med linjebyggnad och var beroende av att kunna se var han placerade stolparna, så på vintern fick han börja en timme senare än på sommaren.
Det finns sätt att hantera saken på. Man kan fly utomlands, till varmare och ljusare breddgrader. Tyvärr erbjuder detta bara tillfällig lindring, men är i alla fall något.
För ett par veckor sedan kom hustrun och jag tillbaka från drygt två veckors D-vitamintankning i det soldränkta Kalifornien, där vädret i början av november var som en bra svensk sommardag. Det fanns dock en stor skillnad. Där borta kunde man räkna med att solen var framme, inte som här hemma hoppas på en väldigt tursam kombination av vindriktningar, högtryck, molntyper med mera, för att det ska vara lönt att ens tänka på att bege sig till stranden.
Det var underbara veckor. Hemkomsten blev därför en kraschlandning målad i gråskala. Varför bor folk överhuvudtaget här, frågade vi oss när vi bar in resväskorna till bostaden från bilen i det hällande regnet. Jag är fortfarande inte helt säker på svaret.
