Det är vinter, på riktigt. Under mer än en vecka har snön täckt landskapet jag lever i  och jag måste medge att jag älskar de fina vinterdagar vi haft. Tio centimeter torr snö och fem graders kyla, solsken och vindstilla; det är lycka. Får jag dessutom tillbringa dagen i en bra skidbacke finns det inte mycket mer att önska.

Det ska självklart medges att vintern ställer till det för många. En del människor får verkliga problem på grund av snön, kylan, isen. Kanske kommer man inte till sjukhuset på grund av oframkomliga vägar, kanske krockar man på grund av halkan. Kanske fryser någon ihjäl. Vintern kan vara fruktansvärd, på riktigt.

Lyckligtvis hör dessa olyckor till undantagen i vårt trygga Sverige.

De allra flesta klarar sig faktiskt ganska bra trots all frusen nederbörd. En del gör sig till och med en hacka på den, som skidanläggningar och snöröjare. Duktiga och påhittiga förfäder har utvecklat ett samhälle som beskyddar och bevarar sina medlemmar och dess gods.

Likafullt anses vintern vara en anomali, något fel i naturen, som näppeligen finns med i ingenjörernas kalkyler för hur samhället ska fungera. Vintern anses liksom andra kraftfulla naturfenomen som vargen och björnen inte höra hemma i samhället. På vintersemestern, javisst, men i övrigt är den trist.

Varje försening i kollektivtrafiken ska registreras, varje snödrift är ett kaostillstånd, varenda avvikelse från normalförhållandet ska anmälas till därför avsedd myndighet. Och snöar det i Stockholm förmodas hela landet ligga lamslaget. Och ibland gör det kanske det. Men då är förlamningen i huvudsak mental.

Det är fascinerande hur människan efter bara några hundratal år av materialistiskt tänkande och teknisk utveckling – av en grad som egentligen inte känns särskilt avancerad, sett till vad fantasin skulle kunna ha utverkat om vi varit lite mer öppna för den mänskliga genialiteten – tror sig stå över naturen.

Det är också slående hur hela det svenska samhället (i alla fall den södra halvan) varje år kan bli så fullkomligt taget på sängen när kylan slår till, som vore den oss något fullständigt främmande.

Det känns egentligen futilt att säga, men det verkar ändå behöva uttryckas: Det finns gränser för vad vi klarar med tekniken. Och även en vinterhatare borde kunna känna en liten tacksamhet över att den kalla årstiden visar oss vår plats, att den talar om att det finns krafter som är större.