Krönika: ”Vart tog den riktiga konsten vägen?”
Krönikör Hans Bengtsson.


”Vart har den riktiga konsten tagit vägen?” Så utbrast nyligen en av tonårsdöttrarna vid frukostbordet när hustrun visade en artikel om en konstutställning, publicerad i en av de stora drakarna. Tidningssidan exponerade bilder på bland annat en missformlig metallkonstruktion som krälade fram på marken, där lampor verkade vara det bärande temat.

Även om vare sig problematiken eller debatten om den är ny, fångade flickans fråga så rakt och direkt, liksom i handen, ett problem som är större än vad vi kanske först inser.

Jag har ofta haft en liknande känsla av att bli blåst på konfekten och undra vad det egentligen är som pågår, ”tycker folk verkligen att detta är snyggt?”. Ibland har jag varit den lille pojken som ser att kejsaren är naken, och som talar om det. Ibland har jag varit en av de många vuxna i samma saga som också såg att skräddaren var en bluffmakare, men som inte vågade säga något. Allra starkast har den förvirrade känslan varit inför konstnärerna och utställningarna med högst svansföring.

Och är det kanske där, i hur snyggt det viftas med svansen, svaret ligger?

I den kultförklarade filmen ”Plötsligt i Vinslöv” säger den lite finare konstföreningens medlemmar att ”men så gör ju folk, det här med konst är alldeles för svårt” och att ”de ska begripa allting”, när det i själva verket är så enkelt att ”när konstnären skrivit sin signatur på bilden, ja då är det konst. För konstnären har ju sagt att det är konst.”

I upplysningstiden förändrades betydelsen i ordet konst. Från att ha syftat på konstnärens kunnande till att stå för det skapade verket.

På 1900-talet bröt postmodernismen ytterligare upp tidigare uppfattningar om konst, kunnande och kvalitet och begreppet konst kunde stå för vad som helst som konstvärlden fyllde det med. Därför kunde Dan Wolgers stjäla bänkarna i utställningslokalen och kalla stölden konst. Därför kunde någon få för sig att göra ett konstverk i form av en psykotisk persons självmordsförsök på en bro i Stockholm.

Fenomenet är som sagt inte nytt. Det som fick mig att börja skriva om detta är att flickans utrop faktiskt överraskade mig. Inte för att hon har gett uttryck för att vara kulturradikal, utan för att jag inte riktigt hade räknat med det engagemanget i den frågan.

Att hon – liksom folk i allmänhet – trots flera århundraden av eroderade ideal, fortfarande ser den vackra, kloka och skickligt utförda konsten som det som verkligen är konst, ger hopp. Det är många som ser att kejsaren är naken.

De former vi hittar i naturen, hos till exempel blommor och blad, vattendrag, landskap, har oftast symmetriska, harmoniska, och logiska mönster. Människan har en naturlig dragning åt skönhet och förnuft. Det livskraftiga är vackert, harmoniskt, logiskt och förnuftigt. Det destruktiva är disharmoniskt, förvirrat, fult och irrationellt. Det är också naturligt att vår uppskattning av konst, musik, teater och film baseras på dessa principer.

Men vad är då svaret på dotterns fråga? Var befinner sig den riktiga konsten idag? Många som skapar vackra saker skylls idag för att vara smaklösa, hötorgskonstnärer och så vidare. Det kan inte vara lätt att stå för sin sak i det klimatet.

Den riktiga konsten ligger nog och gömmer sig någonstans, beredd att komma fram när människor väl börjar uppskatta den igen, skulle jag tro.

Ett ställe jag faktiskt har hittat den på är i det kinesiska danssällskapet Shen Yuns föreställningar. De vilar på traditionella värderingar. Det är uppfriskande att se de vackra färgerna och rörelserna och att höra de klassiska sångteknikerna och de skickliga musikernas harmoniska melodier. Det läker sinnena. Det är riktig konst, om du frågar mig.

Jag är glad att det finns någon som bär de traditionella idealen. Som lyfter upp ens livsupplevelse istället för att trycka ner den. Som lyser upp vår värld istället för att förmörka den. Som tar med den riktiga konsten in i framtiden.