Häromdagen trodde jag att min make fick en elchock. Han satt mitt emot mig vid skrivbordet, stelnade till och studsade upp på kontorsstolen med uppspärrade ögon. Men det var hockey.

Idag är det dags igen. Sverige-Kanada. Stor match har jag förstått, även om jag är en av de mer obildade i sportsammanhang. Jag är den som blandar ihop Kanada med Björklöven (ett ärr från barndomen då jag trodde att Kanadas lönnlöv var ett björklöv) och tycker att Brynäs ska ha Färjestadens gröna färg.

En gång såg jag faktiskt en hockeymatch; Tierp mot Visby i Visby ishall, tidigt 80-tal. Som invandrare på ön hejade vi på vår moderort Tierp, vilket förstås var totalt knas på läktaren.

Jag minns den kalla lokalen, ispudret som skrapades upp av skridskorna och ljudet av klubborna mot pucken. De ekande hockeyljuden är trivsamma, på samma vis som jag gillar rymdliga fotbollsljud och insisterande tennisljud.

Faktum är att jag på något vis hamnade på tennisveckan i Båstad för ett par år sedan och såg en halv tennismatch. Pock pock, boll mot racket, boll mot rostfärgad tennisbana. Lågmälda noteringar om gem och set och rappa bollkallars fotsteg. Jag hade kunnat stanna en match till, bara för ljudatmosfärens skull. Men pausen var för lång och jag knatade ned till stranden istället.

Hockeyljud låter som söndag i förorten, stickande sol och skrynkliga lakan. Fråga mig inte varför, det bara gör det. De inger en känsla av att världen händer någon helt annanstans. Den hetsiga kommentatorrösten som bollar med den mer tillbakalutade kommentatorrösten. Ibland är de båda två upphetsade och skriker. Sorlet från läktarna, som påminner om en flock med fåglar.

Kanske är ljuden min väg in i sporten. Men idag, varför är det en så tillknäppt tystnad från publiken här hemma under matchen Sverige-Björklöven? Hm.