Ibland händer det saker som bara händer andra, eller hur? Till exempel att gå in i väggen, som det lite slarvigt sägs när man, i det här fallet jag, var helt nere för räkning i flera år.

Det gick några år och jag hörde talas om att en marschorkester skulle bildas ute i Europa. Min farmors pappa var militär och hon var uppväxt med marschmusik så hon tyckte om att gå till startpunkten för 1:a majdemonstrationen i Norrköping.

På den tiden fanns det många musikkårer och de paraderade förbi oss på vägen ut och när den stora trumman passerade oss vibrerade mitt inre. Ända sedan dess är jag intresserad av trummor. Så i marschorkestern valde jag att spela virveltrumma.

Nu var jag tvungen att lära mig noterna utantill och eftersom jag är musikintresserad var det i och för sig inget problem. Problem uppstod när samma slagserie skulle repeteras flera gånger, för mitt minne hade drabbats när jag gick in i väggen. Skulle jag repetera serien fyra gånger, visste jag efter andra gången inte var jag var i räkningen.

Första gången vi träffades repeterade vi i en gammal ortodox kyrka i Paris. När jag kom in i kyrkan var den en kakofoni av ljud, alla övade på var sitt håll. Det organiserades snabbt upp och vid slutet av dagen stod vi framför koret och spelade. Plötsligt lät det bra.

Den här dirigenten som vi hade litade tydligen på att vi skulle klara att spela inför publik, för en dag deltog vi i en tävling vid Place du Trocadéro mittemot Eiffeltornet.

Många orkestrar av olika sorter deltog och det drog ut på tiden. Jag stod och blundade och när jag öppnade mina ögon igen såg jag tre trumpinnar istället för två. Jag tänkte att det var ju precis var jag behövde, lite hjälp med att spela, och så satte vi igång.

Jag har rest en hel del i Europa på det här viset, tillsamman med medlemmarna i marschorkestern i flera år nu. Vi kommer från många olika europeiska länder och alltid är det någon som kan översätta när något inte förstås.

Nu har jag fått mycket att göra på Epoch Times och förra sommaren var jag bara ute en gång med orkestern, men trumman bidar sin tid och jag kan numera räkna till fyra.