loadingKrönikör Aron Lamm.
Krönikör Aron Lamm.
Hälsa & Livsstil

Krönika: Språkjobbarens vedermödor

Aron Lamm, Epoch Times Sverige

Förutom att jag skriver så arbetar jag bland annat med översättning och språkgranskning. Jag kallar mig språkjobbare. På samma sätt som min musikervän med absolut gehör får ont i själen av att höra ett instrument som bara är det minsta lilla ostämt, så utvecklar man som språkjobbare en viss känslighet mot språkets dissonanser.

Nu är det dock inte så enkelt att man bara kan låta sig förvandlas till en fördömande stofil. Studerar man språk på djupet (vilket jag har gjort) så blir man nämligen av med många av de bekväma missuppfattningar som tillåter en att vara så kallad språkpolis fullt ut. Man inser att de regler man lärde sig i skolan är baserade på förenklingar, och dessutom i många fall är ganska godtyckliga. Och att de oundvikligen kommer förändras över tid.

Nu kanske jag har några språkpolisiära läsare av den här krönikan. Troligen har de då irriterat sig på en eller flera saker vid det här laget. Till exempel skriver jag ”nåt” och ”såna” (vilket till och med mitt rättstavningsprogram ilsket markerar mot). Jag börjar meningar med ”fast” och ”och”, och jag utelämnade ”att” efter ”kommer”. Vidare kommaterar jag kanske inte alltid på ett sätt som ni som gick i skolan på 60-talet gillar.

Nu var det delvis en medveten provokation för att komma till den här poängen, men vissa av sakerna tycker jag faktiskt är okej, som till exempel ”nåt” och ”såna” i lite mindre formella och mer personliga texter. Det är ett medvetet och noga avvägt stilistiskt grepp för att få in mer av min egen röst i texten och sätta en viss ton. Andra saker stör mig inte personligen, som till exempel utelämnat ”att” efter ”kommer”. Ändå väljer jag normalt alltid att ha med detta lilla betydelselösa ”att”, eftersom jag vet hur mycket ont blod det väcker i somliga läger om det saknas.

Det finns så klart saker som jag verkligen inte tål, som särskrivningar till exempel. Det handlar inte om att jag inte förstår vad som menas; det handlar om att särskrivningar ger mig en sån överväldigande känsla av fulhet, tröghet och resignation. Det känns som om ingenting är värt nånting, att vi lika gärna kan ge upp alla pretentioner på civilisation och imbecillt visslande sätta oss ner i närmsta lerpöl och aldrig resa oss igen. Irrationellt, javisst, men så känns det.

Problemet är dock att man som språkjobbare varken kan låta sig ledas runt av sin inlärda irritation eller helt kapitulera inför trender inom det allmänna bruket. Man har ju trots allt som uppgift att på ett förnuftigt och måttfullt sätt både hjälpa till att försvara och utveckla detta bristfälliga och provisoriska system. Om ingen gör det riskerar ju alla texter att se ut som det som skrivs på ditt hockeylags facebookgrupp inom ett par generationer.

Så samtidigt
som man suckar och himlar med ögonen åt folk som inte har kommit över satskommateringens avskaffande, så rasar man mot att kvällstidningslöpsedlarna varje dag kallblodigt myntar språkliga horrörer som ”prostata-oro” och ”präst-ilska”. Samtidigt som man ändå förstår precis varför de gör det. Och så redigerar man sitt arga facebookinlägg om det tre gånger innan man postar det.

Det är inte så lätt alla gånger.

Mest lästa

Rekommenderat

loadingKrönikör Aron Lamm.
Krönikör Aron Lamm.
Hälsa & Livsstil

Krönika: Språkjobbarens vedermödor

Aron Lamm, Epoch Times Sverige

Förutom att jag skriver så arbetar jag bland annat med översättning och språkgranskning. Jag kallar mig språkjobbare. På samma sätt som min musikervän med absolut gehör får ont i själen av att höra ett instrument som bara är det minsta lilla ostämt, så utvecklar man som språkjobbare en viss känslighet mot språkets dissonanser.

Nu är det dock inte så enkelt att man bara kan låta sig förvandlas till en fördömande stofil. Studerar man språk på djupet (vilket jag har gjort) så blir man nämligen av med många av de bekväma missuppfattningar som tillåter en att vara så kallad språkpolis fullt ut. Man inser att de regler man lärde sig i skolan är baserade på förenklingar, och dessutom i många fall är ganska godtyckliga. Och att de oundvikligen kommer förändras över tid.

Nu kanske jag har några språkpolisiära läsare av den här krönikan. Troligen har de då irriterat sig på en eller flera saker vid det här laget. Till exempel skriver jag ”nåt” och ”såna” (vilket till och med mitt rättstavningsprogram ilsket markerar mot). Jag börjar meningar med ”fast” och ”och”, och jag utelämnade ”att” efter ”kommer”. Vidare kommaterar jag kanske inte alltid på ett sätt som ni som gick i skolan på 60-talet gillar.

Nu var det delvis en medveten provokation för att komma till den här poängen, men vissa av sakerna tycker jag faktiskt är okej, som till exempel ”nåt” och ”såna” i lite mindre formella och mer personliga texter. Det är ett medvetet och noga avvägt stilistiskt grepp för att få in mer av min egen röst i texten och sätta en viss ton. Andra saker stör mig inte personligen, som till exempel utelämnat ”att” efter ”kommer”. Ändå väljer jag normalt alltid att ha med detta lilla betydelselösa ”att”, eftersom jag vet hur mycket ont blod det väcker i somliga läger om det saknas.

Det finns så klart saker som jag verkligen inte tål, som särskrivningar till exempel. Det handlar inte om att jag inte förstår vad som menas; det handlar om att särskrivningar ger mig en sån överväldigande känsla av fulhet, tröghet och resignation. Det känns som om ingenting är värt nånting, att vi lika gärna kan ge upp alla pretentioner på civilisation och imbecillt visslande sätta oss ner i närmsta lerpöl och aldrig resa oss igen. Irrationellt, javisst, men så känns det.

Problemet är dock att man som språkjobbare varken kan låta sig ledas runt av sin inlärda irritation eller helt kapitulera inför trender inom det allmänna bruket. Man har ju trots allt som uppgift att på ett förnuftigt och måttfullt sätt både hjälpa till att försvara och utveckla detta bristfälliga och provisoriska system. Om ingen gör det riskerar ju alla texter att se ut som det som skrivs på ditt hockeylags facebookgrupp inom ett par generationer.

Så samtidigt
som man suckar och himlar med ögonen åt folk som inte har kommit över satskommateringens avskaffande, så rasar man mot att kvällstidningslöpsedlarna varje dag kallblodigt myntar språkliga horrörer som ”prostata-oro” och ”präst-ilska”. Samtidigt som man ändå förstår precis varför de gör det. Och så redigerar man sitt arga facebookinlägg om det tre gånger innan man postar det.

Det är inte så lätt alla gånger.

Rekommenderat

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times 2024