I somras såg jag ett tv-program som fascinerade mig oerhört. Det handlade om artisten Marina Abramovics liv. En stor del av filmen handlade om de 90 dagar då hon mötte en aldrig sinande ström av människor som önskade möta henne i en tyst kommunikation, på Metropolitan Museum of Arts i New York.
Intresset var enormt och i slutet av de tre månaderna satt folk både dagar och nätter och köade för att få sätta sig i den tomma stolen framför Marina. De till och med skapade ett eget nummerlappssystem för att det skulle bli rättvist i kön.
Marina Abramovic är performancekonstnär och en av föregångarna till performance arts. Det här torde ha varit hennes mest krävande prestation. Hennes akt kallades: The Artist is Present.
I 90 dagar satt hon där rak på en enkel stol på Metropolitan Museum of Modern Arts, och såg folk i ögonen; i tystnad nästan åtta timmar varje dag, utan att dricka och äta. Jag vet det är svårt. Själv sitter jag mycket på jobbet och efter bara en timma måste jag röra på mig, kan inte föreställa mig hur det skulle vara att sitta i sju eller åtta timmar i sträck.
Man kan fråga sig, varför blev det så intressant? Varför drogs så många människor till henne?
Hennes kurator sade i intervjun att konstnären hade skapat ett eget fält i rummet. Jag kunde se hur hon trollband människor med sin karisma, starka närvaro, den öppna och accepterande blicken. Man kunde se många ögon fyllas av både tårar och glädje under mötet.
Var det hennes medkänsla till alla hon mötte? Hennes eget behov av bekräftelse? Eller individens behov av att bli sedd, att det fanns en person som såg bara henne en tidlös stund, där två par ögon möttes, såg in i varandras själar, och gjorde den stunden så speciell?
Har det att göra med att det skedde i en storstad som New York? Där alla har bråttom och det finns en stor längtan att mötas bortom bruset av den dagliga stressen. Där alla som sitter på tunnelbanan knappast vågar möta någons blick. Eller handlar det om en önskan att våga utforska?
Hur ofta har vi tid att verkligen mötas i den hektiska tid vi lever i idag? När tar man sig tid att verkligen se en medmänniska i sin sårbarhet? Att våga bara ta in och vara tysta tillsammans. Tystnad kan vara skrämmande. Vi är vana att skyla över med ord, fraser och diskussioner.
Jag har stor respekt för Marina och hennes konstnärliga utförande på Metropolitan. Hon sade i tv-programmet att hon fick ont i ryggen och värk i kroppen av att sitta stilla så länge. Men när hon accepterade smärtan, som om hon omfamnade den, gav det henne en annan dimension, ett förhöjt medvetande i mötet.
Hon förklarade att hennes konst bestod av att vara konstant närvarande och möta varje individ utan förutfattade meningar eller negativa tankar.
Hon hade förberett sig i veckor genom meditation och fasta. Hon sänkte sig till ett oerhört lugn för att kunna klara av att möta alla dessa människor; asiater, västerlänningar, afrikaner, tjocka, smala, unga, gamla, ledsna, glada, barn och vuxna.
Totalt såg hon över 750 000 människor. Att kunna vara tyst, och bara ta in så många personer, det var något magiskt, sårbart och kärleksfullt i det. Hon sänkte blicken långsamt och blundade en stund mellan varje, för att rensa och kunna möta nästa som ett oskrivet blad.
Hennes kurator sade att hon kunde utföra prestationen tack vare att hon själv behövde sin publik och den bekräftelse hon fick och att hon på ett sätt älskade alla.
Jag såg programmet om Marina två gånger i somras, till synes av en slump. Varför blev jag gripen av det? Kanske för att jag önskar mer av sådana möten, där man möts bortom ord, ovillkorligt och i acceptans. Att våga nå bortom våra roller i det dagliga livet. Att våga vara sårbar och öppen. Att bli sedd.
I filmen Avatar hälsade ursprungsfolken till varandra med orden; ”Jag ser dig”. Det finns en vacker innebörd i det.
Hur underbart och förlösande det vore att alltid kunna möta sin nästa förbehållslöst utan föreställningar eller negativa tankar.
Jag tror att om vi oftare vågade stanna upp, verkligen ”se”, lyssna och se varandras behov, skulle vi få en mer harmonisk värld.
