Krönika: Rymdens poesi
Krönikör Susanne W Lamm


Rymden. Så stor den är. I alla fall när man står mitt ute på en stor öppen plats och tittar upp på en stjärnklar himmel. 

Miljarder stjärnor. Ju mer man tittar, desto fler finns där. Hela Vintergatan. Det blåser. På något vis är jag glad för att vädret uppkommit här i våran atmosfär. Jag står här i en liten bubbla på lilla jordklotet och tittar, det känns tryggt att blåsten inte kommer från rymden. 

Tanken på rymden är svindlande. Jag tänker att astronauter borde vara poeter. De skulle måla upp oändliga avstånd i oändliga tider och stjärnor och livet och saker man inte kan greppa om. Det borde väckas upp en liten Harry Martinson i var och en av dem.

En dag hade jag anledning att ringa upp Sveriges förste och ende astronaut, Christer Fuglesang. Jag försökte locka ur honom lite av rymdens poesi, men nä. Jag frågade honom om rymden hade förändrat honom som person, men nä. Det han såg med sina egna ögon hade han redan sett på bild. 

Science fiction kom till i samband med den industriella revolutionen och gav till en början ofta uttryck för en rädsla för vad industrialismen och alla nya maskiner skulle kunna föra med sig. Idag ser vi till en viss grad åt vilket håll det barkar.

I Nederländerna pratas det om att påbörja en ny mänsklig koloni på Mars. 200 000 personer från hela världen sökte till det holländska privata projektet Mars One. De vill bosätta sig i små marsmallowliknande hytter på Mars. Tanken är att de första fyra personerna ska flytta dit 2025. Enkel biljett. 

I intervjuerna säger de sig vara upptäcktsresande, eller jämför det med utvandringen till Amerika. Någon sade sig vara färdig med livet på jorden. 

Jag tittar upp på himlavalvet. Ikväll är Geminiderna synliga. Vi ser några meteorer. För övrigt känner jag bara till Karlavagnen. Var bland alla miljarder stjärnor ligger Mars någonstans?