Krönika: Resa jorden runt garanterar inte förändring
Krönikör Susanne W Lamm


Det senaste månaderna har jag kommit i kontakt med människor som vill röra på sig geografiskt och själsligt på samma gång, och jag reflekterar lite över förflyttningens natur.

I fredags åkte vi ned till Skåne och pratade med Stefan Sand som just lämnade landet för att cykla jorden runt. Han berättade om ett ekorrhjul som han suttit fast i, på grund av bekvämlighet och rädsla. Han beskrev en värld där han full med fördomar suttit framför en platt-tv och låtsades ha fredagsmys, där svenskarna satt och svor åt invandringspolitiken och svor åt tiggare utanför matvarubutikerna.

Han frågade hur vi själva upplevde ekorrhjulet? Jag upplever inte livet som ett ekorrhjul, sa jag. Har aldrig gjort det. Mitt liv började i en ganska ordnad tillvaro, övergick i kaos och idag vill jag gärna vara bofast, ha ordentliga rutiner och uppleva samma gathörn om och om igen. Jag är förtjust i att känna en plats så väl att jag nästan kan förutspå vad som ska hända härnäst.

Jag gillar också när människor är precis som de brukar. När de är typiskt sig själva. Det är bland det mest komiska jag vet. Det är för att jag gillar dem. Jag är trött på överraskningar. Kanske är det en fas i livet.

Men jag har stor respekt för att en del personer vill bryta upp gamla mönster och ge sig ut i något som är okänt. Det är inspirerande när en människa vill ifrågasätta sin världsbild och öppna sig för möjligheten att verkligheten är långt mer nyanserad än vad man hade kunnat föreställa sig. Kanske kommer man lite närmare sanningen då.

Jag tänker dock att man kan cykla jorden runt, förflytta sig hur långt som helst, utan att röra sig. Lite som Karl Pilkington i tv-serien ”En idiot på resa” när han reste jorden runt. Jag ska förstås inte säga att han inte genomgick någon förändring, det har jag faktiskt ingen aning om, men den komiska effekten i serien uppkom just för att han åkte till vilt främmande platser, till synes helt utan att kliva ut ur sig själv. Det är inget som garanterar att en jordenruntresa förändrar dig särskilt mycket.

I mitten av sommaren träffade vi en grupp pilgrimsvandrare som gick från Göteborg till Bofors vapenfabrik. Det var en vandring som skulle ge insikter om krig. Det hela började med att en av arrangörerna insåg att han gett sig in i diskussioner utan att ha egentlig täckning för sina åsikter, och nu ville han, som jag uppfattade det, göra upp med sig själv för att kunna möta andra människor istället för att ge sig in i krig. De lyssnade på människor längs vägen: personer relaterade till vapenhandel, militärer av olika grad, folk som flytt från krig och politiker som jobbade med krigsrelaterade frågor. De fick sina världsbilder bekräftade och utmanade. Pilgrimsvandrarna ville lyssna på andra med ett öppet hjärta och lära sig att lyssna ännu bättre.

PK Mahanandia cyklade från New Delhi till Borås på 70-talet eftersom han hade träffat sin blivande svenska fru Lotta von Schedvin. Vi förbluffades av PK och Lottas historia när vi träffade dem i februari. PKs rent geografiska cykelsträcka verkar dock inte riktigt lika lång efter att vi har pratat med Sand. Men PK gjorde samtidigt en resa från indisk kastlös till svensk adel. Och han cyklade utan utrustning på cyklar från 70-talet, oväxlat och enkelt. Han hade inte tillgång till modern teknik som e-mail, Skype eller ens en mobiltelefon, utan var utelämnad till sig själv under de månader det tog att cykla norrut. Han hade inga sponsorer.

Jag antar att Sand kommer att cykla ungefär samma väg som PK cyklade, men i motsatt riktning: över Pakistan, genom Iran, Turkiet, upp genom Östeuropa in i Sverige. Märkligt på något vis att tänka sig.