När jag var 12-13 år besökte familjen min faster. Jag visste det skulle bli en radioteater på eftermiddagen så jag satte på radion och satt där sedan som fastklistrad.
Pjäsen handlade om två astronauter som efter att ha varit ute på en rymdfärd återvände och landade lyckligt. Efter undersökningar med mera fick de komma hem till sina nära och kära. Men något var inte riktigt som det skulle.
Deras fruar och barn var deras fruar och barn, men något obestämt gjorde att det ändå inte var deras fruar och barn. Inte heller var det vår jord, kom de till slut fram till. Spänningen var olidlig; hur skulle det hela sluta. Tror ni inte att mamma då ropade: Nu ska vi åka hem.
Så jag fick inte veta hur pjäsen slutade och i flera år funderade jag på detta. Tiden gick och jag upptäckte att jag skuggades av en elektron, jag som aldrig var intresserad av fysik i skolan.
Det började med att ett avsnitt av Tekniskt Magasin, med Erik Bergsten som programledare, sticker ut i mitt minne. Bergsten stod framför partikelacceleratorn Cern i Schweiz och berättade att vetenskapsmännen hade lyckats få elektroner att kollidera med varandra. Varför skulle jag komma ihåg just det?
Det gick ganska många år och sedan började elektronen röra på sig. Jag läste en liten notis i GP; forskarna hade byggt en elektronfälla. Det lät vansinnigt, hur kan man bygga en fälla för något som är så litet så att man inte ens kan se det, tänkte jag. Dessutom hade de gjort experiment men en elektron i den här fällan, vilket pilljobb.
Forskarna lät flera personer titta på elektronen för att se hur den skulle ta sig igenom gallret som fanns där. Det visade sig att det blev nästan lika många resultat som personer, om jag kommer ihåg rätt. Det mest uppseendeväckande var att elektronen kunde vara på två ställen samtidigt.
Jaha, betyder det att det finns två av oss? I så fall har ju pjäsen fått sin förklaring i så måtto att astronauten som kom från jorden på något vis hade bytt plats med sin egen ”elektronkopia”.
Sedan var det här med att elektronen cirkulerar runt atomkärnan utan att stanna av.
Den snurrar hela tiden, precis som jorden snurrar runt solen, och den gör det om och om igen. Elektronen lever inne i atomen och kan inte dö. För att det ska inträffa måste det tillföras hög värme och högt tryck, typ en atombomb, men vid en kremering av en människa utlöses ingen bomb.
Alternativet i pjäsen kan då vara att astronauten från jorden hade dött och att han och kollegan inte hade förstått det, och fortsatte att leva i en annan dimension.
Så gick det några år och Cern meddelade att det har lyckats samla in antimateria som uppstått vid kollisionen mellan två elektroner. Materia hade flugit iväg åt ett håll och antimaterial åt det andra hållet.
Forskarna upptäckte att antimaterian var ytterst explosiv, minsta lilla rörelse och omgivningen kunde flyga i luften. Det här använde senare Dan Brown i boken Änglar och demoner, upptäckte jag när jag läste den.
Jaha ja. Allting består av atomer och det finns ett oändligt antal elektroner som alla har antimateria. Betyder det då att en vacker dag flyger allt i luften med ett stort pang, precis som en big bang?
Vilka funderingar man kan få när en liten elektron hakar sig fast i ens sinne. Det finns hur många elektroner som helst i kosmos som vi är en del av, och det finns mycket som forskarna inte upptäckt om elektroner och universum, misstänker jag.
Vid 2011-års Nobelprisutdelning i fysik fick vi lära oss att forskarna endast förstår fem procent av universum.
