Krönika: Megaboosten
Krönikör Susanne W Lamm.


Allting är perfekt, och dessutom toppat med en bonus. Det är maxat. Episkt.

Antingen börjar jag bli till åren som reagerar på dessa trenduttryck, eller så är jag bara simpel som tycker att måttfullhet är en dygd. Jag gillar helt enkelt inte lyx, överflöd och episka praliner. 

I matvarubutiken hänger skyltar kors och tvärs över hela grönsaksavdelningen med små livsoptimerande budskap: Vitlöken sägs vara ”Recharger”. Den trängs bland ”Detox”-broccoli och ”Cool Down”-potatis, ”Bli skolpigg med Mega Boost”-avokador.

Jag tolkar det som en livsstilkampanj. Man ska unna sig och man ska njuta av de små sakerna. Man ska satsa på sig själv. Kickstarta med chili. Ladda med vitlök. Ta kontrollen över sitt liv, sitt humör och sin metabolism med bakelser, träning och mat. Coola ned sig med potatis. När något redan är tillräckligt bra, eller perfekt, det är då man kan toppa det med en boost. 

Det lustiga är att detta språkbruk å ena sidan gör anspråk på att vara vagt kopplat till forskning. Samtidigt flirtar det med gammalt folkbruk av örter och växter som vår dagliga medicin, men utan folklig visdom. Äter du vitlök har det vissa vetenskapligt erkända positiva egenskaper. Om potatisar har kylande effekter, jag vet inte – har de det? 

Jag lär mig aldrig att värja mig mot de där skyltarna. Jag kan hålla tyst och göra det jag ska på grönsaksavdelningen, men en liten del av mig fortsätter att förfasas.

Delvis för att jag associerar denna typ av illusorisk kontroll till drogmissbruk. Det finns människor som lever just så, som styr över saken på konstgjord väg. Cool Down, men inte med potatis. Recharge, men inte med vitlök. Mega Boost, inte en avokado i sikte. 

Men först och främst för att det slår över i en form av livsnjutarfrosseri.

Undrar hur det är att ansluta sig till det där språket? När man kickstartar med ett gympass och boostar med energidrycker? Hur känner man sig när man står där och kickstartar, i jämförelse med att man går och tränar? Hur känns det att inta en macaron, och sedan toppa med en bonusmacaron? Det är liksom skapat för att sticka ut ur mängden med sina utmärkta kvalitéer.

Jag tänker även på det som språklig inflation. Trissar man upp allting till episka nivåer så duger inte bra längre. Säger man att något är bra kort och gott så har det förlorat i värde gentemot maxat. Det gick från jätte- och super-. Sedan blev det mega-. 

Kan det bli mer än episkt? Någon dag måste den här frikostiga språktrenden göra en episk vändning. Möjligen når vi megaepiskt först. Kanske träder vi in i en spartansk, minimalistisk, snålspråkig era där bra egentligen betyder eminent. Eller så hittar vi den perfekta balansen i språket och börjar tala med väl avvägda ord, fyller orden med substans och slutar prata strunt.

Toppar med en favoritpassage ur Harry Martinsons Aniara:

”Men alla ord till leda brukade,
missbrukade på berg och vattenvidder
och landskap där de aldrig hörde hemma
är tagna ut i förskott av ett släkte 
som aldrig anat att de ord de nötte ner
en gång i tiden skulle väl behövas 
just där de passade: just här ombord 
i detta rymdskepp på dess väg mot Lyran.”