Smatter, smatter.

Regn och åter regn.

Det viner lite i en dålig fönsterkarm.

Nu är natt och dag nästan detsamma.

Det är inte första dagen, inte andra heller för den delen. Vanligen har jag inte ont av varken det ena eller andra vädret men nu är jag ärligt talat urbota trött på denna gråblaskiga soppa.

Hela natten har det regnat och smattrat på min ruta. Solen har lyst med sin frånvaro och det är den mörkaste tiden på året. Liksom småtimmarna före gryningen innan allt återvänder för att bli ljusare.

Detta får mig att minnas en väninna jag inte träffat på länge. Hon gjorde avtryck hos mig, som ett solsken.

Min väninna och jag skrev båda dagbok. Självklart vara de olika, liksom våra liv.

Ändå delade vi en tid samma öde. Vi jobbade på samma skidort och senare samma badort i Spanien. Det var en ljus tid.

Jag har inte någonsin sett någon skriva som hon, inte för att jag sett så förfärligt mångas dagböcker, men ändå. De flesta känner väl i alla fall till Annne Franks sorgliga dagbok. Och säkert finns en och annan som själv gjort åtminstone något försök med dagboksskrivandet.

Själv skrev jag dagbok som tonåring och det var ingen munter läsning må jag säga. Ja, om man nu överhuvud taget kunde läsa alls. Jag skrev i blyerts för att kunna sudda, med pyttesmå bokstäver tunt, tunt, helst på rutat papper. Livets oegentligheter, ovisshet och oförstånd präntades ner sida upp och sida ner för att inte graveras in i hjärtat. Förvarades sedan i tryggt behåll på hemligt ställe.

Väninnans dagbok var av ett helt annat slag.

I tjugoårsåldern närmare bestämt fick jag ett uppvaknande i konsten att skriva dagbok. Det var också vid den tiden jag blev bekant med denna strålande tjej, tillika kollega och väninna.

Vi satt på en trattoria i gassande solljus och knaprade på calamare frites doppade i aioli. Hon hade beställt in ett glas champagne helt utan anledning en helt vanlig eftermiddag. Det syntes alltid på henne när hon druckit av bubblet. För i takt med att nivån långsamt sjönk i glaset såg jag hur bubblorna steg i hennes ögon. En munter syn om än svår att förklara. En sådan, solig, varm och helt vanlig dag tog hon plötsligt tog fram en oansenlig svartvaxad skrivbok och en kulspetspenna.

– Vad skriver du?

– Dagbok.

– Jaha, men vad stort du skriver (jag, med förvånat höjda ögonbryn, med mina i största hemlighet mikroskopiskt omständligt formulerade dagboksanteckningar i minne). Jag brukar nästan bara skriva när jag inte mår så bra, fortsätter jag.

– Fnis fniss, Jag skriver bara om roliga saker, vem vill läsa tråkigheter, jag vill minnas det roliga i livet när jag blir gammal. Ha, ha! (Hon, med sprudlande champagnebubblande ögon och röda läppar.)

Samma eftermiddag (eller kanske en annan) får min väninna syn på hotellmanagern.

– Honom vill jag ha! (säger hon på samma sätt som matadorerna när de ser tjuren Ferdinand för första gången).

En vecka senare står jag tillsammans med hotellmanagern i lobbyn och väntar på min väninna.

Klipp, klapp, klipp, klapp…

Majoriteten kvinnor på hotellet bär högklackat.

Det ekar av klackar i marmorgolvet.

Han, med förväntansfull beundran i blicken och en lätt nervös ton i den behagliga mörka stämman utropar:

– She is coming! (Hon kommer!)

– How do you know? (jag: Hur vet du att det är hon?)

– It’s her walkingsteps (han: Jag känner igen hennes klacksteg.)

Efter att ha bistått som förkläde vid paellamiddag och en och annan utekväll är de båda strax ett par.

En proffsig, levnadsglad och inte minst klok reselederska i röd dräkt med klackade skor fick så till slut sin Ferdinand och de levde lyckliga i alla sina dagar… (i alla fall enligt sagan.)

Förflyttad till andra och soligare breddgrader, av dessa minnen som värmer och lyser upp mitt sinne, bryr jag mig inte längre om mörkret där ute.