Krönika: Konsten att packa en resväska
Krönikör: Susanne Larsson


Alla har vi våra tillkortakommanden. En av mina svaga punkter är förmågan att planera och organisera inför en resa. Det vill säga att få med mig vad jag verkligen behöver, och ingenting annat. Och sedan lyckas med att stuva ner allt snyggt i resväskan.

Hur jag än beter mig får jag aldrig riktigt till det. Även när jag tycker att jag vikt ihop mina kläder hyfsat fint så är de ändå skrynkliga när jag plockar fram dem, eller så har jag packat med mig antingen för mycket eller för lite.

Jag har äntligen kommit på en sak, när det gäller att planera packningen inför en resa, är det just det där ”utifall att” som rör till det för mig. Det finns så många oförutsedda behov och många konstiga scenarier som jag föreställer mig innan jag ska åka någonstans, vare sig det är en kortare eller längre resa.

Hur jag än packar för ”utifall att” är det inte just de behoven och händelserna som jag föreställt mig som verkligen uppstår. Har jag befarat att det är de där nya skorna som kommer att ge mig skavsår, så är det de där gamla ingångna sandalerna som väljer att tacka för sig på resan när remmen går av. Har jag ställt in mig för snåla kyliga vindar på fjällvandringen får jag gå där och svettas i alldeles för varm jacka.

Det där ”utifall att” är lurigt. Det kan röra upp en massa orostankar som naggar på glädjen inför en resa, samtidigt är det ju sunt förnuft att vara förutseende. Hur ska jag veta om det är just nål och tråd, skavsårsplåster eller paraply som jag verkligen kommer att behöva?

För ett par år sedan tänkte jag om för första gången i mitt liv. Jag beslöt mig för att släppa den där ”utifall att”-packningen och i stället göra en sådan där snygg packning som jag sett andra ha i sina väskor. Sagt och gjort, inspirerad av en kvinna som visat i ett tv-program hur man skulle planera och göra en funktionell packning, tänkte jag om.

Jag kände mig riktigt duktig när jag med stor ansträngning vek kläderna enligt konstens alla regler. Men vad hände? Väl framme på resmålet upptäcker jag att det mesta jag packat ner var fel. Mina så kallade ”finkläder” fick mig att känna mig alldeles för uppklädd. Mina sköna kläder kändes alldeles för enkla i de sammanhang jag skulle delta.

Min man har sett mina våndor och han brukar säga till mig att jag krånglar till det för mycket. Han lyckas alltid få med sig det mesta han behöver och sanningen är att han har bättre ordning i sin resväska. Det känns lite retfullt när han gör det så lätt för sig.

Snart stundar en kortare resa för mig och den här gången ska jag prova att göra precis som min man brukar göra. Inte grubbla för mycket, bara slänga fram resväskan kvällen innan och lägga ner lite kläder och prylar som jag tror jag kan behöva.

Kommer några ”utifall att-tankar” ska jag vänligt men bestämt avfärda dem. ”Det blir ju som det blir och då ordnar det väl sig då”, som min man brukar säga.