Framlidne Frank Zappa uttryckte i sin självbiografiska bok ”The Real Frank Zappa Book” sin djupa skepsis mot att göra saker ”by committee”. Kanske fanns det till och med med på hans lista över olika tänkta sätt som jorden skulle kunna gå under på, jag minns inte.
Amerikaner vet precis vad ”by committee” betyder, på gott och ont. I svenskan saknar vi ett uttryck med samma klang, men vi har uttryck som ”ju fler kockar desto sämre soppa”, vilket antyder att även vi, trots vår medbestämmandeivrande kultur förstår problemet: Det inte alltid så himla lyckat att vara många när man gör något.
Tyvärr ser jag en riktning mot att det här kommittétänkande breder ut sig, och jag tror det har sina orsaker. Man kan till exempel undandra sig personligt ansvar om man kan hänvisa till att man är en grupp bakom något. Dessutom finns det en övertro på att saker och ting kan stötas och blötas och småpetas med, baserat på allt från beprövad verksamhet till opinionsundersökningar.
Filmen ”Prometheus” belyser problemet. Jag hade troligen kunnat ta vilken nyligen producerad Hollywoodstorfilm som helst, men eftersom jag ser så få nuförtiden så får den här rymdskräckisen tjäna som exempel. När man ser den blir det tydligt att den inte är en persons vision – eller rättare sagt, den kanske var det vid något tillfälle, men i sin färdiga form är den ett Frankensteins monster, byggt av för många galna vetenskapsmän.
Det är inte bara så att en armé av filmbolagspersoner (”producenter”) sannolikt har tyckt och tänkt och klämt och känt; det här är så inarbetat i Hollywood att det tycks ha uppstått en process, där precis allting underkastas andra faktorer än de konstnärliga. Alla karaktärer i filmen känns igen och beter sig precis som man förväntar sig.
Det är uträknat exakt i vilken minut i filmen det behövs en smart one-liner eller en referens till äldre amerikansk populärkultur, och exakt i vilken ordning folk ska dö. Det finns mallar. Protokoll. Det är produkten av ändlösa kommittéer och publiktest som över årtionden försökt finslipa långfilmskonceptet, inte för att utveckla konstformen, utan för att minimera kommersiella snedsteg, att nå ett slags garanterad lägstanivå. Det må inte bli så kul, men det ska banne mig inte bli ett fiasko, tänker man.
Populärmusiken är rätt mycket likadan, med team av låtskrivare och producenter och skivbolagskostymer som vrider och vänder på saker och ting, dissekerar låten ner i dess beståndsdelar utifrån sin verkliga eller inbillade erfarenhet. Återigen byggs ett Frankensteins monster: Alla delar finns där för att garantera en lägstanivå av framgång, men är det en någorlunda tilltalande helhet?
Ser det inte lite läskigt ut när höger och vänster hand på monstret inte kommer från samma person? När Britney Spears stod på toppen av sin popularitet var hennes röst på skivorna till och med ett lager-på-lager-bygge bestående av flera olika personer, men mixat som om det bara vore hennes röst.
Och ser man till politiken så känns det som att man kan beskylla kommittétänkandet för att inga politiker numera överhuvudtaget svarar på frågor, utan bara använder dem som språngbrädor för den propaganda de just vill få ut. Jag har kollat med min pappa: Det är inte bara jag, det HAR blivit värre de senaste 20 åren. Nu har politikerna hela staber som vrider och vänder på saker och utifrån statistiska, retoriska och psykologiska perspektiv slipar fram exakt vad de ska säga. All spontanitet är försvunnen. Man kan se sömmarna i pannan på dem.
Det är så klart inte bara förolämpande mot väljarna att politiker inte längre svarar på frågor, det är tråkigt också. Alla partier grötar ihop sig i mitten, eftersom de inte nödvändigtvis förväntar sig en succé, men de ska i alla fall inte ha ett fiasko. Det är där man ofta landar, med kommittétänkandet: I den trista, förutsägbara och faktiskt lite läskiga medelmåttighetens träsk.
Nu vill jag så klart inte påstå att man aldrig ska samarbeta eller medbestämma. Tvärtom, det är bra om folk får vara med och fatta beslut om saker som rör dem. Där är jag synnerligen svensk. Men vissa saker mår bra av en vision och en organisk helhet, som går förlorad om man börjar plocka ner den i småbitar där alla ska tycka till. För att återgå till kockmetaforen från början: Det är helt okej om vi tillsammans bestämmer om vi vill ha soppan eller inte, men vi kanske inte alla behöver stå med fingrarna i den medan den lagas?
