Krönika: Kan du vissla Johanna?


Det doftar av nybakat i mitt barndoms kök, min mamma var en baddare på att baka, enligt vänskapskretsen. Det var genuint hembakat bröd, småkakor i långa banor och mjuka kakor i alla varianter. Själv hade jag slutat äta kakor innan jag har egna minnen av det. I ungdomen hade jag en idealisk kosthållning enligt dagens hälsorön, gillade varken kakor, tårta, godis eller läsk för att inte nämna sås.

Tja, det stadiet har jag numera kommit förbi. Nu äts allt av ovanstående med god aptit, utom läsk. Och jag erkänner att allt eftersom jag har utökat min diet har jag också utökat motsvarande i omfång.

Men ett viktigare inslag i mitt barndoms kök är ljudet av en nästan ständigt visslande mor medan hon sysslade runt i köket. Hennes visslande var av gnolande och trallande karaktär, jag kallar det för ”visslallande”.

Hur många gånger har jag inte förvånat mig över min mors visslande som barn. I tidiga tonåren fanns det ingen som helst anledning att vara förtjust över en visslande mamma. Frågan var snarare varför hon måste vissla jämt. Själv tyckte jag att vi kunde lyssna på radions musikkanaler istället, men nej det gick inte hem. Det var bättre att det var tyst enligt henne, vilket var en fullständigt oförståelig logik för mig.

Hur är det i mitt kök nu då? Jo jag stökar, bakar – och visslar. Tänk höga toner som är svåra att sjunga tas så visslande lätt. Maken har mitt visslade som en trivselbarometer och uppskattar det kanske just därför.

Varför hör man så sällan folk vissla längre? Som sagt när jag växte upp var det vanligt att man hörde folk vissla medan de jobbade. Var man av okänd anledning lite extra nöjd med livet visslade man en drill eller truddelutt. Mors repertoar bestod i huvudsak av shillingtryck, schlagers och i stunden komponerade melodier. Lika bortblåsta som shillingtrycken, verkar visslandets ädla konst vara.

Numera skulle jag gärna stå ut med shillingtryck eller vilka melodier som helst om jag bara hörde fler som visslade. Jag tror folk skulle må bra av att vissla mera och veta när andra är på humör. Att vissla är lite som självterapi, det ger en viss harmoni. För vem kan vara sur och arg, eller tänka taskigt när man visslar?

Decennier senare är ”visslallandet” för mig fortfarande förknippat med trivsel, gott humör och allmän förnöjdhet.

Kanske skulle jag bli ambassadör för visslandets främjande och bevarande.

Nu heter jag förvisso inte Johanna men min granne gör det. Jag ska fråga henne nästa gång vi möts över staketet:

– Kan du vissla Johanna?