Krönika: Inte sämre än att man kan förändra sig
Krönikör Susanne Larsson.


Vad märkligt livet ändå är. Man börjar från noll. Äter upp sig, växer, lär sig läsa, skriva, räkna, lägger sig till med en rad vanor (och ovanor), formar en massa åsikter, bildar kanske familj, jobbar, umgås med vänner, samlar på sig en del ägodelar, och sedan är det slut.

Nej, nu raljerar jag grovt, men visst skulle det kunna vara så? Livets skola kan erbjuda mer än så. För jag tror verkligen att livet är en skola och att vi är här för att lära och ständigt får lära oss nya läxor.

Ibland slår plötsligt ödet till och skakar om oss när vi börjar bli alltför hemmastadda i våra bekvämlighetszoner. Det kallas livskris. Livskris ska inte förväxlas med problem.

Ofta slår krisen till när vi upplever det som att det mesta flyter på ganska bra. Vi är ganska hyggliga föräldrar, klarar av jobbet bra, är i hyfsat bra fysisk form och kommer ganska bra överens med vår partner.

Men så, en dag slår ödet till och drämmer oss ner i backen. Vi kan uppleva det som att vi bokstavligen tappar andan, förlorar fotfästet eller rent av tappar förståndet.

Livskrisen kan komma i form av en stor förlust, svek, sjukdom eller sorg. Men gemensamt med alla livskriser är att de skakar oss i grunden.

Ibland har vi någon i vår närhet som stöttar men oftast känner vi oss väldigt ensamma. Även om någon finns där vid vår sida så känner vi oss kanske isolerade och oförstådda.

Efter att ha upplevt egna erfarenheter och tagit del av andras, kan jag tydligt se hur livskrisen tvingar oss till ödmjukhet.

Vi blir likt barn som måste lära sig gå och tidigare förvärvade erfarenheter och kunskaper har vi ingen nytta av. Världen ter sig inte längre som den plats vi är vana vid.

Jag minns vad en klok läkare som jag arbetade med sa en gång, ”lycklig är den människa som får möta en livskris”. Jag frågade förvånat vad hon menade. Hon svarade att ”den personen får en chans att bli en bättre människa på alla plan”.

Det kan låta lite paradoxalt det läkaren sa och det tog några år innan jag förstod vad hon verkligen menade.

I människan bor en längtan efter att uppleva något större i tillvaron, tror jag. Kahlil Gibran skriver i boken Profeten: ”I längtan efter ert större jag ligger er godhet, och denna längtan finns hos er alla.”

För att bli mottagliga för förändring måste vi kanske ner på knä.

”Så som fruktens kärna måste brista, för att dess hjärta skall framträda i solen, måste även ni känna smärta”, skriver Kalhlil Gibran.

Kris innebär en möjlighet. Men det finns inga garantier. Krisen är också en risk. Om vi vägrar förändring och fastnar i bitterhet eller självömkan kan vi ledas in på en destruktiv väg.

Men den som vågar ta ett steg på förändringens väg för att ge sig ut på obruten mark kan finna oanade möjligheter. För när vi i ödmjukhet sträcker ut handen så finns det någon där redo som tar emot den, det är min övertygelse och många andra som befunnit sig i livskrisens marker har vittnat om de mirakel de har upplevt.

I krisen förlorar vi oss själva för ett tag men kan också vinna vårt sanna jag som bara längtar efter att få manifestera sig. Likt en puppa som blir till en fjäril.