Krönika: Ingen näsa för kantareller
Krönikör Susanne Larsson från Ockelbo.


Svampplockning hör hösten till och själv gillar jag svamp; gula kantareller framför allt. När man bor som vi gör, i en vacker bygd med stora skogar runt omkring så borde ju förhållandena att hitta mycket kantareller vara optimala, tycker man. Men jag har lärt mig att det är en konst att hitta kantareller och att den konsten är kanske inte alla förunnade.

I min bekantskapskrets gillar man att plocka svamp och alla berättar glatt om just sina kantarellställen, som fullkomligt vimlar av svamp. Den ena har plockat så många kilo och den andra så många kilo och de vet knappt hur de ska få plats med all svamp i frysen.

Eftersom jag är ”utifrån” som man säger här i bygden, så är jag inte helt bekant med de stora skogarna och har lätt för att gå vilse.

Det är förvånansvärt enkelt att förirra sig när man går i skog och mark med blicken riktad neråt.

Oftast tar jag med mig min infödde man ut i skogen. Tyvärr känner han inte till några bra svampställen, så vi har försökt att få tips från våra bekanta om var de finns. Men se, det är inte det lättaste. Ingen vill avslöja sina svampställen för oss.

Så vi får prova oss fram. Laddade med matsäck, svampkorg och gott humör brukar vi bege oss iväg och vi hoppas alltid att vi just den här gången ska lyckas hitta ett bra kantarellställe.

Det är ju de gyllengula läckerheterna vi vill hitta. Eftersom jag inte är förtrogen med andra svampsorter vågar jag inte chansa.

Men det är som om herr Kantarell ständigt gäckar oss. Uppgivna och myggbitna får vi fara hem för att rensa vårt byte, vilket är snabbt gjort. På sin höjd brukar det ligga ett par dussin outvecklade kantareller i vår korg efter ett par timmars letande.

Men innan vi far hem unnar vi oss att avnjuta vår medhavda fika. Lite lön för mödan ska man ändå ha, och visst smakar det extra gott att avnjuta kaffet och smörgåsen i den fantastiska naturen.

Det var en gång en äldre man som berättade för mig att man måste ha näsa för gula kantareller. För att verkligen hitta de där fantastiska ställena där kantarellerna trängs om platsen med varandra så krävs det att man liksom kan känna vittringen och nosa sig fram till platsen.

Jag har definitivt ingen sådan näsa och därför har jag i stället försökt ta reda på hur vegetationen ska se ut för att kantareller ska växa där. Trots att jag tycker att jag letar just på sådana platser så finns de bara inte där. Lite retfullt är det.

Det är ändå alltid lika trevligt att vandra i skogen med eller utan svamp i korgen. Man får inte ge upp i första taget. En vacker dag kanske jag kommer att snubbla över det där otroliga kantarellstället som fullkomligt bländar mina ögon med sitt gyllene sken. Det gäller att hålla drömmen levande.