Krönika: I klichéernas halvdager
Krönikör Aron Lamm.


Den amerikanske musiksärlingen Scott Walker sa en gång i en intervju nånting i stil med att han såg sina ord som soldater som han skickade ut över ett minfält, där varje kliché var en mina.

Jag gillar Scott Walker mycket, även om hans kompromisslösa inställning till konst har gjort att hans skivor har blivit allt mer svårlyssnade med tiden. Jag kan även identifiera mig med hans attityd. Det bor en liten Scott Walker i mig, även om det kanske inte syns – och kanske inte bör synas – i en krönika av den här typen.

Det är inte bara att ha för höga pretentioner att vilja skriva en krönika utan klichéer, utan det går troligen även emot genrens logik. När man skriver en sån här text vill man att folk ska känna sig hemma, man vill nå ut och bjuda in, och då får man ibland hemfalla åt schabloner och klichéer. De är en stor del av vår kommunikation. Men ibland gör den där kompromisslösa lilla Scott Walker i mig uppror. Han kanske blir lite less och grinig av årstiden, vad vet jag?

Jag tänker på december. Hur skriver man om december, svensk vinter, jul, lucia, utan att snärja in sig i klichéer? Det är snart vintersolstånd, och nu är det inte ens ljust när jag börjar jobba vid halvniotiden. Det är nåt slags underligt, nästan lysande, mörkblått dunkel. Framåt tio har det övergått i en grå halvdager, som liksom ligger och hänger lite trött på horisonten, och sen ger upp strax efter lunch och snabbt faller ner i mörker igen. Snö har det inte kommit nån. Eller, jo, den kom och försvann på ett dygn. Ett slags preview av en vit vinter som eventuellt kommer lite senare.

Att prata om årstider, om väder, det är som ett enda gungfly av klichéer. Jag är fascinerad av årstider, och blir nästan bara mer fascinerad av årstidernas växlingar för varje år som går, men hur skriver man om det utan att bli stentråkig?

Jag älskar att prata med folk från sydligare breddgrader om vilka kontraster vi har i det här landet mellan midsommar och midvinter, och den samlade hobbypsykologiska floran av idéer kring vad det gör med oss. Jag vet inte ens vad jag har kommit fram till själv och vad jag har fått från andra. Det hela är gravt ooriginellt. Och då har jag inte ens börjat klafsa runt i det här med julens och lucias betydelse i det nordiska beckmörkret, och hur flera hus längs väg 168 har över tio elektroniska adventsljusstakar. För att inte tala om julstjärnorna.

Det finns så klart en ännu värre väg man kan gå i en sån här krönika, och det är att koppla upp sig mot den senaste debatten och twitterstormen, eller bara sjunka ner i de ständigt återkommande. Ni vet vad jag pratar om: Överkonsumering, avslutning i kyrkan eller inte, gräl om hur lucior får se ut och vilka som får delta i tåget, vilka scener som ska tas bort eller vara med i vår faktiskt helt bisarra tradition att slaviskt titta på en gammal Disney-julhälsning från back in the day, om och om igen varje år (resten av världen tycker att vi är galna, ifall ni undrar). Hela årstiden tycks vara som gjord för att fastna i hjulspår, i mer än en bemärkelse.

Det finns faktiskt bara en sak som är värre, och det är att skriva en kverulerande meta-krönika om alla de här sakerna. Och det var bestämt precis vad jag gjorde. Sablar. Jag skyller på årstiden.