Jag sitter för närvarande på ön Teneriffa utanför Afrikas kust. Den har bebotts av spanjorer sedan 1400-talet, och det finns ingenting kvar av dess urbefolkning, de enligt uppgift blonda guancherna. Mina kollegor tyckte att det vore kul om jag skrev en krönika härifrån, men jag hittar inte så mycket att säga om den här perfekta kolonin och semesterön.
Däremot tänker jag en del på det här med folkslag. Jag har nämligen precis blivit varse (tycker jag) att Sverige verkligen består av två stammar: svear och götar. Ingen av dem finns kvar i egentlig mening; de är lika försvunna som guancherna, men deras ättlingar utgör större delen av dagens svenskar.
Anledningen att jag började grunna på det var att jag nyligen flyttade från Knivsta, utanför Uppsala, till Väröbacka, någon mil norr om Varberg. Jag har på sistone blivit smått besatt av känslan av att jag befinner mig i ett annat land.
Jag är född och uppväxt i Gävle, och har min släkt i Stockholm. Hela mitt vuxna liv har jag bott i och omkring Uppsala och mest rört mig i Mälardalen och Norrland (en svea-koloni). Uppsala är ”ground zero” för svearna. Man känner i själva landskapet att vi har bott där väldigt länge. I Uppsala högar anses till exempel den troligen mytiske sveakungen Ottar Vendelkråka ligga begravd.
Men nu bor jag alltså bland götarna. Någonstans efter Laxå kommer man in i deras rike. De pratar annorlunda, de liksom sjunger. Och så är det nåt med deras sätt. De känns liksom lite…kontinentala. Jag tror banne mig att de till och med ser lite annorlunda ut. Alla unga killar ser i mina ögon ut som fotbollsspelaren Anders Svensson.
Det kanske låter absurt, men Varberg känns nästan lika mycket som ett annat land för mig som Teneriffa, bortsett från att jag förstår språket, och att allt så klart är mycket mer likt. Det är så tydligt för mig att det ligger i ett annat rike än Uppsala, Västerås eller Gävle, men det bygger jag helt på en ovetenskaplig känsla, som jag dessutom har svårt att utveckla närmre.
Dessutom bor jag ju faktiskt tekniskt sett i Danmark. Av hela västkusten så är det bara en och en halv mil kring nuvarande Göteborg som verkar ha tillhört götarna. Resten har vi roffat åt oss från Danmark och Norge under olika perioder. Orten Åskloster, några kilometer från mitt nya hem, är döpt efter ett danskt kloster som inte längre finns. Munkarna där fiskade så mycket lax i ån Viskans mynning att nunneklostret som låg uppströms blev utan, och klagade hos biskopen i Lund, som så klart var en dansk stad på den tiden.
Ju längre söderut man kommer, desto tydligare blir det för mig att det inte ens är koloniserande götar man träffar, utan knappt försvenskade östdanskar.
När man försöker titta i historieböckerna förlorar man sig i skrönor om Ragnar Lodbrok, Kung Ring och valkyrior, och allt börjar låta som en Wagneropera. De enda någorlunda sansade källorna är romare som åkte förbi, och de hade så klart inte järnkoll.
Man lämnas med den lilla skavande känslan när man ser att platserna runt ens nya hem heter ”Nyebro” och inte ”Nybro”, att gatorna heter ”Fiskaregatan” och inte ”Fiskargatan”, och att det plötsligt dyker upp en busshållplats som heter ”Kalthus”. Det är en känsla som man inte kan göra så mycket av. Kanske föds den på samma plats som den känsla som drivit de synnerligen spanska ungdomarna här på Teneriffa att skriva nationalistiskt klotter om guancher, självständighet för Kanarieöarna och annat tossigt på de nybyggda turisthotellens väggar.
