Krönika: Hönan Sussi och andra hönor
Krönikör Susanne W Lamm


Lagom till påsken och min 40-årsdag fick jag en höna uppkallad efter mig.

Sussi är nog den finaste höna jag har sett, men jag är antagligen partisk. Hon lever tillsammans med sin bror tuppen och ytterligare sju hönor på min nya arbetsplats.

Inte förrän jag började på mitt nya jobb har jag förstått vad lustiga hönor är. Individuella, nyfikna och påhittiga. De springer omkring i trädgården och tar en sådan självklar plats. De kacklar och lägger en massa ägg överallt.

Jag har ofta anledning att vara ute i trädgården och pyssla med annat, och plötsligt kommer det en höna rusandes förbi i en rasande fart, målmedvetet och självsäkert. Det ser ut som om hönor borde vara klumpiga och röra sig i passgång trots att de bara har två ben, men de rör sig förvånansvärt smidigt.

En annan gång kommer först tuppen springandes, sedan en höna, och slutligen ytterligare en höna som accelererar och springer om dem båda två. De är en lysande underhållning, men kanske måste de må bra för att bete sig så.

Som 14-åring extraknäckte jag på ett hönseri, strax innan Sverige lagstiftade mot hönor i trånga burar. Burarna stod i långa rader – tre i höjd med fyra hönor i varje – inne i en gigantisk, mörk lokal. De stackars djuren hackade på varandra precis så som man såg i antikampanjerna.

Golven lutade så att äggen rullade ned på ett löpande band som löpte som en orm från de översta burarna till de nedersta, och i krökarna där en del av äggen gick till spillo stelnade äggmassa tillsammans med en lika stor del flugor. Mitt jobb var bland annat att tömma trågen som fångade upp den där sörjan, och gå med sopsäckarna genom de högst 50 centimeter breda gångarna till soprummet på andra sidan hönhallen. De illamående flygfäna kacklade så hjärtskärande och hotfullt bara några centimeter från båda sidorna av mitt huvud. En sådan mardröm. Djurskydd är bra.

Nu för tiden äter jag helst bara ägg från välmående hönor. De ska gå ute och ha det bra och äta varierad kost, då är äggen goda.