Ända sedan skolåldern har jag fascinerats av hälsofrågor och sambandet mellan kropp och själ. Varför var vissa skolkamrater ofta hemma från skolan med halsont eller öronvärk? Varför var vissa människor alltid glada och leende medan andra var sura och tvära? Och var kommer alla sjukdomar ifrån?
Mina föräldrar var varandras kontraster. Pappa åt gärna upp fettbitarna vi lämnade på tallriken medan mamma var en ständig bantare och skydde allt som innehöll fett i någon form.
Själv var jag ständigt hungrig och åt allt utom lever. Frånsett barnsjukdomarna och en attack av krupp var jag ett friskt barn. Jag lekte mycket utomhus och var aktiv. Men jag var också en bokmal och ständig besökare på biblioteket.
Redan på lågstadiet fick jag tillträde till vuxenavdelningen och bläddrade i stora medicinska verk och psykologiböcker. Jag slukade också böcker om religion. Vilken var den rätta läran och hur ville Gud att vi skulle leva?
Tunga frågor för ett barn men jag slukade nyfiket all kunskap och efter några år började jag urskilja en grundtro som bar mig genom uppväxten – det viktigaste var att vara en god människa.
Jag var inte alltid ett snällt barn men varje kväll hade jag en liten rannsakan av mitt uppförande och lovade mig själv, och Gud naturligtvis, att försöka göra det bättre nästa gång när jag felat.
När det gällde hälsofrågor så upptäckte jag tidigt ett samband mellan kropp och själ. När jag var rädd och ängslig för någonting så fick jag magont och när jag var glad och lugn mådde jag bra. Var det verkligen så enkelt?
När det gällde frågor som kost och motion var jag kluven. Min kärnfriske far tog aldrig ett löpsteg men var ändå smärt – dessutom åt han sällan frukt eller grönsaker. Hur kom det sig att han ändå mådde så bra?
Trots mitt hälsointresse var jag inte det minsta sportig. Gymnastiklektionerna minns jag med blandade känslor. Lukten av svett i det kalla omklädningsrummet, det skärande ljudet av lärarens visselpipa, de plågsamma basketmatcherna där jag tafatt försökte se ut som om jag åtminstone var med på ett litet hörn i spelet. Dessutom tyckte jag inte om att bli svettig.
Jag provade balett utan att nå några större framgångar. Under några år försökte jag bli slalomåkare. Mina goda vänner åkte regelbundet till backarna och visst var det ganska trevligt. Det bästa med skidåkningen var att få sitta i toppstugan och dricka varm choklad med vispgrädde.
Min man däremot är en riktig sportig kille. Lidingölopp, Vasalopp och små lokala motionslopp är livet för honom. Efter sin krävande myrträningsrunda kommer han stolt hem och ber mig förtjust känna efter hur svettig han är.
Visst tycker jag om att vandra långt i skog och mark. I fjällvärlden kan jag verkligen dela fantastiska naturupplevelser med min man. Han är förvånad över den goda kondition jag faktiskt har trots att jag aldrig löptränar eller ägnar mig åt annan hård träning.
Men jag har accepterat att jag liksom tjuren Ferdinand är nöjdast med att sitta under korkeken och lukta på blommorna. Och sedan jag började utöva den kinesiska qigongmetoden Falun Gong har min hälsa bara blivit bättre. Trots att jag sällan sliter mig svettig.
