Krönika: Glömda kreditkort och goda gärningar
Krönikör: Barbro Plogander


För två månader sedan var jag i Stockholm och sent en kväll skulle jag betala bilparkeringen i en biljettautomat. Nu hade jag en massa kronor som jag lade i, men i slutändan räckte de inte till, så jag ångrade valet och satte istället i mitt kreditkort för att betala parkeringen.

Slantarna rasslade ner och jag hade fullt sjå med att plocka fram dem alla från det lilla utrymmet. Och, jag kollrade bort mig själv så att jag glömde bort kortet i automaten. Det här upptäcker jag dagen därpå när jag ska betala en tankning, som tur var hade jag kompisar i bilen som fick stå till tjänst.

Senare kom ett sms som sade: ”Jag har hittat ditt kort i en p-automat när jag var ute med hunden”. Då hade jag redan hunnit spärra kortet, men det var i alla fall upplyftande att träffa på en hederlig person, de verkar bli alltmer sällsynta nu förtiden. Jag ringde honom och tackade och bad att han skulle klippa kortet i bitar vilket han lovade att göra.

Knappt två månader senare är det jag som hittar ett kort i en parkeringsautomat i Göteborg. Det sitter fast som berget. Jag fick ta till båda händerna för att få ut kortet och såg att ägaren var en kvinna med ett ovanligt namn. Det var ju en fördel eftersom jag tänkte göra samma sak som mannen som fann mitt kort i Stockholm.

Men jag har precis köpt en ny telefon och hade inte installerat internet och kunde följaktligen inte söka efter kvinnans telefonnummer just då. Jag lade kortet i min väska och gick till mitt möte – och glömde av kortet.

Nästa förmiddag som var en lördag skulle jag ta mig en promenad i Kinna, som ligger några mil från Göteborg. Jag har en lägenhet i byn där allting finns och är nära och dessutom är luften bättre än på mitt förra ställe.

Jag tänkte ta med min plånbok, inte för att jag skulle handla något men man vet ju aldrig… och se vad som ligger där och väntar på uppmärksamhet – kvinnans kreditkort. Hoppsan, jag glömde bort den stackars kvinnan.

Då ser jag att under bankens namn står Sjuhärad i vilket Kinna ligger. Vilken tur, jag som hade oroat mig för att jag skulle vara tvungen att åka till Göteborg med kortet, för jag borde ha löst frågan om telefonnumret där och då. Och så bor hon här i närheten.

Jag ringde henne, presenterade mig och sade att jag hade hennes kreditkort. Hon lätt helt förskräckt, fick fram sin plånbok och såg att kortet fattas. Hon hade inte ens märkt att det var borta.

När jag säger att hon glömde det i Göteborg så tror hon nu att hon måste åka dit och hämta det. Det blir en tur och returresa på knappt två timmar och den tiden skulle hon kunna använda till något bättre, nu när hon är ledig från arbetet.

När jag ringde till henne stod hon beredd att åka till Kinna och handla i en viss affär, ni vet i den, där det finns en massa olika sorters flaskor. ”Jag hade märkt att kortet var borta när jag skulle betala”, sade hon och lät lite chockad.

Jag sade till henne: ”Åk du och handla i Kinna jag möter dig där om en kvart”. Det skulle nämligen ta henne en kvart att ta sig dit och för mig ett par minuter.

Jag kunde höra att hon såg ut som ett levande frågetecken där på andra sidan luren, så jag talade om att jag bor där. Översvallande tacksammet blev resultatet.

Tänk att man kan glädja en människa så mycket för någonting som borde vara en självklarhet; att hjälpa varandra.