Krönika: Ger hopp för den svenska skolan
Krönikör Madeleine Almberg.


I helgen var jag på teater. Det är inte så ofta det händer, men det är alltid lika roligt när det inträffar.

Just den här helgen var det min sons klass som gav föreställningen, Spöket på Canterville, som handlar om en amerikansk familj som flyttar till England och köper ett hemsökt slott. Ingen i familjen tror dock på spöken och spöket blir mer och mer förargat, tills slutligen dottern i familjen lyckas hjälpa spöket att få ro.

Att spela teater är något som vi gjort länge. Redan 2500 år f. Kr satte man upp religiösa föreställningar som handlade om myten om Osiris och Isis.

Den västerländska teatern har sitt ursprung ur de årliga Dionysosfesterna i antikens Grekland. Man ställde till med en fest varje år som skulle ära Dionysos och som tradition byggde man en arena för körsång.

Med tiden utvecklades konsten och försångaren började att tala och agera och kören fick istället fungera som ett språkrör åt skådespelaren. Från början var det dock bara män som fick vara skådespelare och därför spelades alla kvinnoroller vanligtvis av unga män. Det var först under mitten av 1600-talet, som kvinnor fick ställa sig på scenen.

Teatern spelade en viktig roll i det antika Grekland, då det var ett sätt att diskutera och lära sig de dygder och värderingar som var viktiga i samhället.

Man tror att den första svenska teatern öppnades 1667 i Stora Bollhuset i Gamla Stan i Stockholm. Det var ett enkelt stenhus, som var belägen på södra sidan av nuvarande Slottsbacken.

Från början var det en idrottslokal för bollspel, därav namnet, men man började tidigt använda den som en tillfällig teaterlokal och 1699 inreddes den till en riktig teater och kallades för Nya bollhuset eller Bollhusteatern. 1793 revs dock byggnaden.

Barnens skola har som tradition att årskurs åtta sätter upp en pjäs, dels för att det är otroligt lärorikt att tillsammans skapa någonting, ett annat sätt att ta till sig ny kunskap, men också för att kunna tjäna en slant till den stundande skolresan.

Att ungdomarna tycker det är roligt märks lång väg. De gjorde ett fantastiskt jobb, inte bara själva skådespelet, utan de fick även hjälpa till med allt runt omkring, som att sälja biljetter, fixa med ljus och ljud.

Att som förälder komma och få se allt det jobb både ungdomar och lärare har lagt ner för att få till en sådan här föreställning, den glädje och stolthet de visar upp genom att ha presterat något bra, ger en hopp, nu när den svenska skolan har fått sig en törn efter den senaste Pisa-rapporten.