Krönika: Gamla italienska filmer


När jag ska tipsa om klassiker försöker jag hitta så olika filmer som möjligt. Dessutom måste de ju vara bra, eftersom jag ogärna tipsar om mediokra filmer. Så därför blir det svårare och svårare att hitta filmer att tipsa om. Häromveckan såg jag dock en film som gav mig ett uppslag för en artikel. Filmen jag såg var den italienska krigsfilmen “Inglorious Bastards” (“Quel maledetto treno blindato”, Enzo G. Castellari, 1978). Detta är alltså den film som gav Tarantino idén till sin film, som alltså stavas något annorlunda. Veckans tema är italienska filmer.

Häromåret kom filmen “Valkyria” (“Valkyrie”, Bryan Singer, USA/Tyskland, 2008). Eftersom amerikaner ogärna ser filmer med text, pratar alla i filmen engelska. Vi i publiken får dock låtsas som att alla “egentligen” pratar tyska. Ibland tycker jag att det går bra; jag vet inte om jag skulle orka se “Gladiator” (Ridley Scott, Storbritannien/USA, 2000) om alla pratade latin. Men ibland, som i fallet med “Valkyria”, känns det bara knasigt. Det värsta exemplet jag kan komma på är när Kevin Costner bräker fram sina repliker med den värsta tänkbara amerikanska dialekten i “Robin Hood: Prince of thieves” (Kevin Reynolds, USA, 1991). Man tycker ju att han åtminstone kunde ha försökt prata med en brittisk dialekt. Tidigare nämnda Ridley Scott har för övrigt gjort en egen version av historien om Robin Hood, som är bioaktuell i Sverige från och med den tolfte maj. Så då kanske vi äntligen kan glömma Kevin Costners insats som Robin Hood.

Men amerikanerna är inte de enda som fuskar med språk. Italienarna har nämligen länge ägnat sig åt att spela in filmer som utspelas mot en amerikansk bakgrund. Det hela är en ganska rörig historia. Westernfilmen “Den gode, den onde, den fule” (“Il buono, il brutto, il cattivo”, Sergio Leone, Italien/Spanien/Västtyskland, 1966) är till exempel huvudsakligen inspelad i Spanien. Den utspelar sig dock i USA under det amerikanska inbördeskriget. De flesta skådespelarna är dock italienska och framförde, under inspelningen, sina repliker på italienska. De enda undantagen från denna regel är de tre huvudrollsinnehavarna Clint Eastwood, Eli Wallach och Lee van Cleef, samt den enarmade revolvermannen. Därefter har man dubbat de italienska skådespelarna till engelska. Det vill säga i den version som visas utanför Italien. I den italienska versionen dubbade man istället de skådespelare som talade engelska under inspelningen. Det är som sagt en ganska rörig historia.

Italienska filmer som använder denna praxis är dock väldigt speciella filmer, som skiljer sig ganska mycket från amerikanska filmer på samma tema. Resultatet är filmer som är våldsamma men med en humoristisk underton. För när amerikaner gör exempelvis western- eller krigsfilmer är det ofta väldigt allvarsamma filmer. Och detta är det inget fel på; det var hårt att leva i den vilda västern och krig är ju definitivt allvarliga saker. Vad italienarna ofta gör är att visa det bisarra i den vilda västern och i krig, vilket resulterar i roliga situationer, som även kan innehålla en hel del allvar. Som exempelvis när Tuco (Wallach) och Blondie (Eastwood) spränger en bro i “Den gode, den onde, den fule”. De gör det för att nord- och sydstatarna kämpar om övertaget över bron, vilket i sin tur hindrar Tuco och Blondie från att nå en grav fylld av guld på andra sidan bron. Kort sagt resulterar de två karaktärernas girighet i att rädda livet på ett otal soldater på båda sidor, som inte längre behöver slåss om bron.

Så om ni någon gång står och bläddrar filmer på något ställe som säljer billiga DVD-filmer och hittar en gammal krigs- eller western-film som råkar vara producerad i Italien, kan du räkna med att det är riktigt underhållande film.